Lite mer styvsnack

Mamma känns långt borta just nu. Vi pratar några gånger i veckan, hon har inte mycket att berätta. Hennes liv kretsar kring besöken på sjukhemmet. Hon både vill och inte vill få hem styvfar. Men det dröjer ännu några veckor. Hon säger att hon längtar efter Q, jag säger att hon är välkommen när hon vill, och förvånas lite över hennes passivitet i att boka ett besök. Det är inte likt henne. Hon är verkligen nere.

Helgen före jul hälsade Q och jag på henne. Vi besökte styvfar varje dag på sjukhemmet. Q gymnastiserade på hans gåstol och på stödräckena i korridoren. De gamla, många av dem dementa, följde honom med blicken. En farbror med två tänder i munnen förklarade med eftertryck på bredaste göteborgska: den glaaste onge ja NÅNsin har sett!

På kvällarna tittade vi på TV och småpratade, och trots min ambition att undvika varje antydan till konfrontation blev det ett par sådana. Det var nog faktiskt hon som initierade dem. Jag låg mycket lågt - åtminstone till en början tänker jag nu med lätt rodnande kinder - och försökte välja mina ord.

En av dessa kvällar suckade mamma lyckligt att styvfar ju är så förtjust i Q och frågar så mycket efter honom. Det har hon sagt många gånger, och jag brukar oftast humma eller grymta till svar, av två orsaker. Men den här gången blev hon arg över min uteblivna entusiasm, och vi pratade om det.

Jag hummar och grymtar för att jag är trött på uttalandet, jag har hört det oräkneliga gånger, och för att jag inte förstår vilket gensvar hon vill ha. Eller jo: hon vill att jag ska vara lika entusiastisk tillbaka och säga ja, gud så fantastiskt. Det vägrar jag.

Styvfars och min relation är som den är, gott så. Jag rotar inte mer i detta. Har varken behov eller lust att gräva, konfrontera och bena ut. Men ett som jag uppfattar det senkommet intresse för min son gör inte någon skillnad.

Såklart är jag glad för varje person som älskar Q. Mest gläder mig styvfars intresse för att det ger mamma glädje. Men det ändrar inte det som har skett. Det får inte mig att känna mig mer värdefull eller älskad av styvfar.

Småaktigt kanske. Jag hade kunnat bjuda på lite falsk glädje. Fast det ligger så illa för mig.

Naturligtvis förstår jag mammas frustration. Vilken skit det är att få ihop sin värld när de man älskar mest inte älskar varann! Right back at you, mamma. Det lärde jag mig när jag var fem år.