Moloken pappa ringde mig på jobbet i torsdags, då jag var så stressad att jag egentligen inte hade en minut till övers. Men jag tog mig tid.
Han hade äntligen larvat iväg till doktorn, efter att jag tjatat på honom i veckor att kolla upp var hans påtagliga trötthet kommer ifrån. Och surprise, surprise, han har diabetes typ 2. Vilket mamma redan förberett oss båda på. Det finns i släkten och pappas övervikt gör inte saken bättre.
Så hade han dåliga levervärden också, och därmed tangerar vi ett ämne som pappa och jag nogsamt undvikit de senaste åren: hans drickande. Vi har ingått en tyst överenskommelse: jag ringer inte honom på kvällarna, han ringer inte mig när han är onykter, han sköter sig exemplariskt när vi umgås, även över ett par glas vin. Arrangemanget har fungerat så bra att jag invaggats i tron att det kanske inte är så farligt längre det där med hans drickande.
Suck. Jag bläddrar håglöst i en kokbok med hälsosam mat, julklapp kanske? Men jag har svårt att se pappa bräsera kycklingbröst inlindat i savojkål. Och skulle han verkligen bli glad? Möjligen för omtanken.
Precis som med Q:s laktosintolerans är min uppgivenhet mest ett uttryck för hur bra jag egentligen har det. Har man inte värre saker att oroa sig för än sånt som ganska enkelt åtgärdas med diet, har man det rätt bra. Och mitt ansvar för Q:s diet är onekligen större än för pappas dito.
Som sagt. Välkommen till verkligheten, Helga. Det kunde varit värre.
Det här tangerar ju frågan om "He already has". För att han välsignat dig som fått något du inte trodde dig kunna leva riktigt utan är ju uppenbart. Men egentligen har han välsignat oss alla som inte har större bekymmer än vi har. Inklusive mig som inte alls ser fram emot att fira jul med sjuk släkting som det tycks mera synd om än om, frånskild släkting som dricker för mycket och så maken. Som jag mycket hellre skulle fira jul med ensam.
SvaraRaderaDu skulle ju kunna låta pappa bo hos er. Så kunde du laga hälsosam mat åt er alla. Det var ett sarkastiskt skämt. Men så är det här, om än man börjar lätta på den plikten i vår generation.
Men det är sant att jag står några dagar varje gång jag är hemma och lagar mat i jättesatser och fryser matlåda till min pappa.
Och så mycket enklare och trevligare det är att äta diabetesriktigt idag än det var för tjugofem år sedan när min morfar fick diagnosen (och tjugofem år tidigare var det säkert ännu värre). Det var sötningsmedel och avstå på bred front. Nu anses det ju riktigt att äta av det mesta, om man bara tänker på hur och i vilket sammanhang. Rostat vitt bröd (hypersnabba kolhydrater) var OK för morfar om han bara hade lättmargarin på. Nu är det väl OK - och sannolikt bättre än den rostade mackan - med både smör och en liten aning marmelad om brödet är fullkorn och surdeg.
SvaraRaderaEn riktigt bra bok som förklarar detta och ger recept på hur man anpassar vanlig mat är väl en bra julklapp. Men jag har tyvärr inga tips. Jag får bannemig utslag av både kokboksutbudet och LCHFfanatismen. Och GI har du ju själv funderat på.
Jag skulle vilja rekomendera er att kika på LCHF som kan dämpa användandet av läkemedel då man diagnostiserats med diabetes typ 2. Kan mycket väl hjälpa mot sockerdippar - och övervikt också. Alkohol är dock inte tillåtet eftersom det i princip är flytande bröd. Något glas rött vin kan slinka ner utan att det gör så mycket...
SvaraRaderaMå så gott och en god jul till er alla!