Bästa julklappen

Styling session och fåniga interiörer gjorde tydligen susen, i fredags skickades ansökan till Korea. Så nu är det bara att vänta. De som får barnbesked ungefär nu har väntat i cirka fyra månader. Kanske går det fortare efter årsskiftet, kanske inte.

För tre år och fyra månader sedan skickades vår förra ansökan, efter en synnerligen dramatisk väntan. Jag blev sjuk, och ett tag befarade vi att jag var så sjuk att vi aldrig skulle kunna adoptera. Så fick vi klartecken från läkarna, då blev det plötsligt stopp för nya ansökningar i Korea. AC förhandlade och efter några veckor kunde just vår ansökan skickas. Men vi det laget visste vi redan att Q fanns, och att vi kanske kunde få bli hans föräldrar. Han hade hamnat vid sidan av den gängse processen eftersom man trodde att han hade ett synfel, och tack vare detta skulle vi kunna kila förbi den långa ordinarie kön.

Jag har ibland undrat vilken lycklig slump som styrde detta. Utan dessa osannolika sammanträffanden hade det inte varit han som borrar in ansiktet mot min hals så att det känns som en pusselbit som hamnar rätt. Hade en annan unge luktat lika gott och lika rätt?

Men det är bara ibland jag undrar, för oftast verkar sådana grubblerier absurda. Det är klart att det skulle bli han och ingen annan. Skit i hur det gick till.

Med nummer två kommer det att bli mer som vi trodde från början. Räkna veckor, undra och vänta. Vänta på samtalet och mejlet som kommer med suddiga bilder. Ända från början veta att just denna unge ska bli vår. Vi ska bli föräldrar, till någon mer.

Förra gången vågade vi knappt hoppas. Det gör vi nu.

Och - stor fanfar! O och jag har lyckats enas om ett pojknamn. Det trodde vi knappt skulle gå.

Samma namn som min morfar, han med ovanligt stor fallenhet för glädje. Måtte namnet bära med sig en del av den förmågan.