Torsdag eftermiddag. Jag är trött efter att ha suttit uppe och jobbat med en rapport till klockan ett kvällen före. Jag har lågt blodsocker vilket alltid har förödande konsekvenser för mitt stämningsläge. Jag är något stressad eftersom jag behöver få i mig (och gärna också Q) mat innan jag ska lämna över stafettpinnen till O och hasta iväg till körens generalrepetition inför helgens julkonsert.
Samtidigt fnattar en trött-och-hunger-speedad Q omkring och petar på, klättrar på, frågar om precis ALLT. Jag hyschar, ryar, hutar och morrar åt honom.
Plötsligt stannar han upp, ser forskande på mig och frågar, vänligt, naturligt, med lätt förvåning och utan spår av anklagande:
- Varför är du så arg, mamma?
Man kan inte bli annat än avväpnad när ens treåring plötsligt beter sig som om han vore trettio år äldre. Utöver det blev jag glad. Han ser och förstår. På något sätt har jag lyckats förmedla att man är arg ibland och att det kan ha en orsak, och att det går över. Och att det inte nödvändigtvis behöver ha med honom att göra.
Häromkvällen vid nattningsgoset konstaterade han: Jag älskar dig mamma. Fastän du blir arg på mig ibland.
Det där var fint.
SvaraRaderaJag tänker på att samma fråga från en som är trettio år äldre oftast inte tas emot lika väl. Eller hur?