Oredigerad anteckning: lycka inemellan

Fast tillvaron är apstressig finns det ljusglimtar, eller snarare blixtar. Här en nästan helt oredigerad anteckning.

Q! Min unge, rosenkindad och klarögd i vit skjorta och egenhändigt vald slips på morfars kalas.

När gammelfarbror, skönsjungande och självgod, låtit sista tonen klinga ut och en kort tystnad infinner sig, bryts densamma av Q:s klara stämma: Vad hände egentligen?

Hela kalaset är han snällare än snällast, lite kapsylsamlande och soffhopp måste man få tillåta sig. Vid midnatt kryper han upp i mitt knä och somnar, och sover sedan vidare i soffan medan vi eftersnackar och städar i ett par timmar till.

Prästbesöket inför hemutredningen. Han konstaterar att vi verkar mer avslappnade nu än för tre och ett halvt år sedan. Att barnlösheten verkligen var en sorg, att det syntes på mig, då. Han frågar hur det var att bli mamma, och skrattar till. Det leendet var svar på frågan.

Det kan fortfarande komma över mig som en våg. Den rena skära tacksamheten. Att det finns människor som möjliggjort detta. Lilla koreanska, jag tänker på dig varje dag. Tjänstemännen i Sverige och framför allt Korea, som trodde på oss och gav oss detta enorma förtroende. Större kan man inte tänka sig.