Vi håller ju på att samla ihop papper till vår andra adoptionsansökan. Min förhoppning är att detta ska slutföras under denna vecka och kanske - kanske! - kan ansökan landa i Korea innan 2009 har övergått i 2010.
Spelar detta egentligen någon roll? Nej, inte så värst. Att vänta på barn nummer två jämfört med ettan är att jämföra besvikelsen över en missad buss med sorgen efter en älskad livskamrat. Eller nåt.
Men i alla fall. Ansökan ska sammanställas och däri ingår att visa upp oss själva och vårt liv på foto. Så fördelaktigt som möjligt, givetvis. Det finns en rad direktiv. Man ska ha skor på fötterna, inte samma kläder på alla kort, inga jeans, se glad ut.
Förra gången lejde vi helt sonika min pappa som fotograf. O och jag bytte kläder i en rasande fart och iscensatte den ena interiören löjligare än den andra. Vad sägs om detta:
Välstädat vardagsrum med nystruken duk på soffbordet, maken har en seglingstidning i händerna, hustrun - iförd kavaj och pumps på fötterna! - en stickning. Båda tittar uppmärksamt in i kameran.
Klädbyte! Maken återigen i soffan (fantasilöst!) hustrun vid pianot, fejkande virtuosspel. Båda tittar förstås i kameran.
Klädbyte! Maken läser, denna gång en bok, hustrun talar i telefon i bakgrunden. Mycket tak, väggar och golv i bild. Bostaden ser luftig och rymlig ut.
Vi hade några naturliga bilder också, en riktigt fin med oss vid köksbordet, snett solljus blänker i mitt hår, O lutar sig beskyddande över mig. En löjlig men gullig toppluvebild, vinterpromenad och inspektion av båten.
Lustigt nog blir jag lätt charmerad av fotona när jag ser dem nu tre år senare. Fast jag vet att de var arrangerade så ger de en ganska bra bild av oss.
Den här gången har vi inte varit lika ambitiösa utan plockat det som fanns i arkiven.
Drivor med bilder på Q förstås. Ganska många bilder på O och Q, i båten, i köket, vid basketkorgen. Nästan inga på mig och Q! Den bästa har jag tagit själv, vi är kind mot kind och jag skrattar så att visdomstanden syns.
Hela familjen inklusive morfar uppsträckta framför huset, morfars min får en att tro att han äter småbarn till frukost och inte alls vill ha några fler i familjen. Q kränger och grimaserar. Kanske bra det så att man förstår att vi är en familj med humor.
Sällskapsbilder, tja de har ju en förmåga att tas med glas och flaskor inom synhåll. Jag redigerar fin bild på O och svärmor så att endast randen av vinglasen syns och lådvinslådan försvinner helt. Nejdå det är bara vatten. Å andra sidan är koreanerna inte kända för att spotta i glaset.
Kul kräftskivebild där Q strålar omgiven av mor, far och moster, och högvis med serpentiner, kompletterat med fåniga hattar? Skulle inte tro det.
Med hjälp av ett stativ lyckas vi ta ett par bra bilder av oss alla tre.
Nu får det räcka. Detta är vi på gott och ont. Med röda ögon, dubbelhakor, vampyrtänder, valkar under tröjan, oputsade skor, rufsigt hår. Ta oss som vi är, snälla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar