Helgas dagbok

Allting uthärdar den. Åtminstone i dagsljus.

2012-02-17T00:10:00.001+01:00

Igår kunde jag inte somna, för jag låg och tänkte på vad jag skulle skriva om kärleken till olika barn, och jag tänkte också på Lars H Gustafssons fina text om föräldrakärlek, och jag blev ledsen.

Nej, jag var redan ledsen. För strax innan vi skulle lägga oss vaknade Y till, och skrek förtvivlat. Först på mamma, men när jag närmade mig honom sparkade och slog han. Pappa! Han grät förtvivlat och översiggivet medan O borstade tänderna, och lät inte mig komma nära. Jag frågade om jag fick trösta honom och försäkrade att pappa kommer snart, men fick bara ilskna skrik och knytnävar till svar. Först en lång stund efter att O kommit lugnade han sig.

Det brukar inte ta mig särskilt hårt, det där. För jag är glad att jag inte längre är Y:s enda trygghet, den bördan var mig för tung. Och det skäms jag lite över. Så jag är lättad över att O nu är förstavalet, och skamsen över att jag inte är så tålig och mild som en mamma ska vara, och lite ledsen över att bli avvisad.

Där i mörkret, medan jag lyssnade till Y:s hickande gråtsnörvel som jag inte fått lindra, medan jag väntade på att min upprördhet skulle lägga sig, insåg jag att det funnits och finns hinder i vägen för min kärlek till Y. Hur småaktigt det än låter med (visserligen ganska stora) sömnproblem och att han i halvvaket tillstånd föredrar pappa.

Efter en stund steg jag upp och gick till Q:s rum och kröp ner bredvid honom. Med hans varma rygg mot min somnade jag, och sov gott hela natten.

Och så var det morgon, och ut ur sängkammaren kom en rufsig, sömndrucken Y, som bara ville en sak: sitta i knät hos mig och morna sig. Hans armar runt min hals, hans kind mot min axel.

Det är inte natt längre, vi har sovit, och det är bra igen.

Citatquiz, typ

2012-02-15T10:11:00.000+01:00

Jag jobbar hemifrån idag, men är inte ensam. Jag har fått sällskap.

Jag tittar på henne och tänker att jag delar hellre hus med dig än med de små fladdriga smutsgrå fjärilarna som fortfarande fladdrar ut ur skafferiet ibland. Du får stanna om du lovar att äta upp dem.

Tänk om hon kunde svara, tänker jag sedan. Och plötsligt vet jag vilken bok jag ska läsa för Q ikväll.

Vet ni?

Kärlek

2012-02-15T00:14:00.000+01:00

Mamma, har du tittat i brevlådan, säger Q när jag kommer hem. Så drar han på sig stövlarna och skuttar ut, och återkommer med detta. Ritat hos dagmamman och nersmugglat i brevlådan på vägen hem.

Och jag som fnyst åt annonser om röda rosor, geléhjärtan och chokladaskar hela dagen. Kommersiellt trams.

Alla hjärtans dag är fånig, tycker jag fortfarande. Men den blir mindre fånig om man inte begränsar den till den romantiska parkärleken. En dag att besinna kärleken, av vilken sort det vara må.

Mitt livs upplevelse av kärlek är mina barn. Så hett som jag åstundade och längtade efter att få barn så golvas jag ändå av den kärlek jag känner till dem. Men inte bara det. Relationen till barnen är den tuffaste och mest utmanande jag har till någon människa. Ingen annan prövar mig som dem. Ingen annan når mig som dem, innerst inne där jag är som mest sårbar, där jag är bara jag. Utan skal och förställningar. Ingen annan har lärt mig så mycket om mig själv som de har gjort.

(När jag skriver detta känner jag att jag måste vara ärlig. Det är Q jag tänker på när orden kommer. Men när jag läser inser jag att allt jag skrivit gäller Y också. Men Q kommer närmast. Han dundrade rakt in i mitt hjärta när jag fick honom och har stannat där. Y har liksom mera smugit sig på. Lite oroar det mig faktiskt. Man ska ju älska sina barn lika mycket. Fast hur vet man att man gör det? Mer om det en annan dag.)

Om man vänder på det sitter röva ändå bak (fast inte)

2012-02-13T10:57:00.000+01:00

Fredag morgon, O ropar där han sitter böjd över DN. Brukar karlar ta dig på röven, ja alltså andra än jag då? Är det ett problem i din vardag?
(Ja, eftersom vi kommer från Göteborg använder vi rätt ofta ordet röv. Fult men beskrivande.)

Näe, har aldrig hänt, svarar jag, eller jo förresten. Det var ju han i kören för ett år sedan. En av basarna, en kille i min ålder, flippade plötsligt ur när vi repade för en mindre informell konsert, och började nypa mig i ändan ideligen. Jag var ganska konsternerad. Det var irriterande men knappast kränkande. Jag tyckte mest synd om killen, han är en knepig typ och var uppenbarligen rätt instabil vid den här tiden. Efter några rejäla grabbatag sa jag till på skarpen, då slutade han.

När jag tänker efter riktigt ordentligt drar jag mig till minnes några incidenter på Chalmers också. Rejält spritblöta sådana.

Jag fattar inte, säger O. Alla kvinnor som vittnar om detta, det måste vara vanligt förekommande. Alltså måste det vara helt vanliga män som får för sig att bete sig som idioter. Själv skulle jag inte komma på idén.

Nä du nä. Du är ju vettig. Och plötsligt slår det mig att jag tänker annorlunda nu. För visst har jag hört det förut, kompisar som berättat att de inte får vara ifred, att de blir tafsade på i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Själv har jag gått tämligen fri.

Och jag har tänkt, vad är det som skiljer mig från dem. Är det för att jag är lång och skräckinjagande, inger respekt, inte blond, för tjock? Oattraktiv? Eller gör de andra tjejerna något kardinalfel, beter de sig inbjudande på något sätt? (Jo, så tänkte jag ibland, det erkänner jag.)

Nu tänker jag helt självklart att det har med männen att göra. Jag har omgivits av normala, sunda män som helt rimligt inte kommer på tanken att oinbjudet vidröra sina medmänniskors ändalykter. Lite hårddraget har jag flyttat problemet från offer till förövare.

Lägger av rustningen

2012-02-10T17:52:00.001+01:00

Sitter på bussen och inser plötsligt att det varit en tuff vecka.

En vecka med vabb, två intensiva kundmöten, en hel del tjafs och konflikter i projektet. T2 verkar nöjdare nu, istället har jag fått en ny utmaning: Tändhatten. Han som brusar upp ideligen och bråkar med äldre, mer kompetenta kollegor i frågor där han själv har fel. Och han har inte ens vett att be om ursäkt efteråt.

Ja, ja. It takes all kinds.

Ovanpå detta avslutades veckan, som veckor brukar, med ett möte med min VD. Same procedure as last week. Ifrågasätta, gnaga, vrida, vända, nagelfara. Det är hans jobb att göra det, och mitt jobb att svara. Men idag gick han för långt, och jag sa ifrån. Mycket kan man säga om honom, men han kan ta kritik.

Men nu är jag trött, först nu känner jag det. Nu när årets hittills jobbigaste (och roligaste) pass känns i kroppen. Nu när Melissa sjunger i mina öron.

Plötsligt får jag en fasansfull vision. Att O ska köra ihjäl sig och pojkarna om två veckor när de reser till Dalarna och jag ska komma efter med tåget. Det är så verkligt i några sekunder att jag blir illamående och måste blinka bort tårar.

Morbida tankar betyder att jag är trött. Eller knäpp. Eller trött.

Men nu är det fredag kväll, och jag är på väg hem.

posted from Bloggeroid

Jobba länge

2012-02-07T21:55:00.001+01:00

Nu tänker jag bli politisk igen. Jag läste intervjun med Reinfeldt imorse och nickade. Det där har jag också tänkt på.

Mina föräldrar är omkring 70 och de jobbar som sagt fortfarande. Mamma cirka 25%, hur mycket pappa jobbar är inte gott att veta eftersom det är under synnerligen fria former och hans jobb och hans fritidsintressen flyter in i varann till den grad att han inte själv kan skilja det ena från det andra. Jag är övertygad om att jobbet höjer deras livskvalitet. Det ger dem en stabilitet, ett sammanhang och en bekräftelse.

Samtidigt ser jag i min omgivning hur arbetsgivare ratar människor i femtioårsåldern och äldre, av oklara anledningar. Man väljer hellre en trettiofemåring (med småbarn hemma) än en femtiotreåring (med utflugna barn och sålunda helt andra möjligheter att satsa på jobbet, för att inte tala om den längre erfarenheten). Varför? Vid femtifem kan man hälsa hem, verkar det som. Fast man har minst tio, kanske femton, kanske rentav tjugo aktiva år kvar. Medan småbarnspappor är den grupp i samhället som jobbar allra mest.

För egen del hade jag gärna velat ta det lite lugnare just nu medan mina barn är små. Och det gör jag ju. Men det är en ständig balansgång. Visst är det accepterat att gå tidigt för att hämta, att vara hemma med sjuka barn (som idag) och allt det där. Men lätt är det inte. Det är tusan så svårt att hitta ett jobb som är roligt och stimulerande men som inte är orimligt krävande.

Det är något snett när medelålders småbarnsföräldrar nästan jobbar ihjäl sig, ungdomsarbetslösheten skenar, och äldre som vill fortsätta jobba inte får göra det. För den senare gruppen finns faktiskt också. Hur man löser den ekvationen vet jag inte, men en bra början är att diskutera frågan.

Hur ett karriärbyte mitt i livet går till vet jag inte heller, men oj vad gärna jag skulle prova. Inte för att jag inte orkar, utan för att jag skulle ha lust. Men det är då inte självklart, det har jag sannerligen märkt. Bara inom mitt relativt smala område är det svårt att byta bransch. Jag är projektledare med erfarenhet av telekom och datorteknik. Jag hade gärna prövat att jobba som inköpare inom exempelvis medicin- eller energiteknik. Men efter förra årets jobbsökande vågar jag påstå att det är hart när omöjligt för mig att få ett sådant jobb. Arbetsgivare vågar inte anställa någon som inte har erfarenhet av exakt samma sak som tjänsten kräver. De verkar tro att man trots högskoleutbildning och ganska många års erfarenhet inte kan lära sig något nytt.

Och ja, jag vet att jag är insnöad och utgår från min egen erfarenhet. Men det gör många andra också, till exempel de som hånfullt uppmanar Reinfeldt att byta karriär och börja jobba inom hemtjänsten för att se om han orkar till 75. Det är ju just det detta inte handlar om. Att arbetsliv och pensionsålder ska vara konformt och lika för alla. Det är inte bra som det är idag. Vi måste ändra på det, vi måste börja diskutera hur. Jag tycker att Reinfeldt är modig som vågar ta upp frågan och jag blir beklämd när jag ser den retorik som han bemöts med. Hoppas debatten kan bli någorlunda saklig när de värsta känslostormarna har lagt sig.

Kanske ett genombrott

2012-02-02T23:30:00.003+01:00

Den ena av de böcker jag citerar nedan, lånade jag med en baktanke. Jag har nämligen lite bekymmer med en nytillkommen kollega.

Sedan i somras har jag ju förvånats över hur lätt och smidigt samarbetet flyter med mina farbröder. De har accepterat mig helt, de gör som jag säger, de kommer ibland med förslag till förbättringar som jag lyssnar på och oftast genomför. Jag började tro att jag hade drömt eller inbillat mig hur det ibland kunde kännas på mitt gamla jobb. Ifrågasatt och osäker.

Så kom T2 till projektet. T2 är Trulpelles andlige lillebror. Inte fullt lika besvärlig och oförskämd, men helt klart släkt. Han är synnerligen kompetent, men har en trist attityd. Han har pepprat mig med förslag till olika förbättringar, varav jag faktiskt har tagit till mig de flesta.

Killen är förbannat duktig och kunnig. Han är en tillgång för projektet, vi har fått ett lyft sedan han kom. Men han skulle kunna vara en ännu större tillgång, om han kunde sluta tjura. Jag hittar fan inte nyckeln till honom. Som jag har funderat. Gillar han inte mig? Tycker han att en projektledare ska kunna mer, rota i tekniken, i detaljer? Har han för mycket att göra och är överansträngd? Har han privata bekymmer?

Första och sista frågan kan jag inte göra något åt. Den andra frågan vill jag inte göra något åt. Så här projektleder jag. Jag har helikoptersynen, jag gör tidplaner, jag är brandväggen mot kunden och ledningen, jag ser till att folk har de verktyg och förutsättningar de behöver för att kunna jobba. Men jag kan fan i mig inte göra jobbet åt dem. Jag vet att det finns de som anser att en projektledare ska vara bäst på allt och kunna dyka ner var som helst och ersätta vem som helst i projektet, men jag håller inte med.

Men arbetsbelastningen kan och ska jag göra något åt. Det är just det som är mitt jobb. Och jag misstänkte att det var där skon klämde.

Vid förra veckans möte sa jag till hela gruppen att nu när vi står inför en intensiv tid så vill jag veta om ni hinner med eller inte. Ni måste tala om för mig när det kärvar. Jag ska försöka vara uppmärksam men ni måste också vara tydliga. Alla nickade snällt, utom T2 som muttrade att vi gör väl så gott vi kan.

Igår pratade jag i förtroende med min vice projektledare. Vi fann varann från första stund. Han är drygt femtio, oerhört kunnig och erfaren, men lite rörig. Och ingen ledare. Han är min högra hand, jag hade aldrig kunnat göra mitt jobb utan honom. Vad är felet med T2, frågade jag, samarbetet funkar inte. Gillar han inte mig, eller har han för mycket att göra tror du?

Nej, nej, sa Vice förskräckt, klart han gillar dig. Men jag tror att han är missnöjd med hur projektet är planerat och insålt (detta är saker som hände före min tid). Ja, det är vi ju alla, konstaterade vi sedan.

Jag pratade också med en annan kollega, inte inblandad i projektet, men som känner T2. Äsch, han vill väl ha ditt jobb förstås, sa han.

Kanske är det så enkelt. T2 avslutar sina förslag med små nålstick som men det är ju inte jag som bestämmer och det är ju upp till projektet att besluta. De känns i alla fall som nålstick.

Idag hade vi telefonmöte, om en fråga som T2 tagit upp. Det var bra att han gjorde det, tyckte jag. Han förklarade den tekniska bakgrunden, mötet beslutade vad som skulle genomföras, jag fördelade arbetsuppgifterna. T2 lät allt surare.

Några timmar senare kom ett mejl: "Hur är det meningen att det här ska gå ihop? Just nu har jag följande uppgifter att göra: A, B, C, D och E. Och dessutom måste jag vara borta två dagar nästa vecka för ett annat projekt."

Jag ringde honom direkt. Tack för ditt mejl, bra att du skickade det! Vi kom snabbt överens om att uppgift A var viktigast och måste prioriteras, E minst viktig och kan vänta. Då lyfter jag bort B, C och D från dig, föreslog jag. Njae, B ville han allt behålla, det var bäst att han gjorde den själv. Okej, då säger vi så. Säkert att detta funkar nu då? Hinner du med?

Mm, svarade han, fortfarande surmulet men i något vänligare ton. Jag gör ju så gott jag kan.

Då först fattade jag. Att han ser det som ett misslyckande att inte hinna med. Att de krav jag har tyckt att han ställer på mig förmodligen är ingenting mot kraven han ställer på sig själv. Att han är ambitiös har jag sett, men nu begrep jag att han är självkritisk också.

Vi får se hur det artar sig framöver. Men kanske vänder det nu.

Och fan vad svårt karlar har att ta beröm förresten. Jag riktigt hörde i telefon hur han vred sig i genans. Om det finns en bok som heter Lära kvinnor berömma män utan att männen bara vill springa därifrån för att de tror att kvinnorna har skamliga avsikter så är jag spekulant.

Och ett till

2012-02-02T21:55:00.001+01:00

Jag läser en intressant om än - konstigt nog! - ganska illa skriven biografi. Så här står om huvudpersonens vänskap med en namne till mig:

Utan Helga hade kvinnosidan inte fått det genomslag som den fick. X var väl medveten om att (hon) fick draghjälp av Helga. Dessutom fick X i Helga en kamrat som hon kunde prata med, en alldeles egen kamrat (...) Hon ville ha fart i debatten och uppskattade Helgas ofta oväntade vinklingar. I ett brev (...) ger X uttryck för sin uppskattning:

Hjärtans kära Helga min!
Tack, tack, för brev och gott manus, som jag netop gjort i ordning och skickat på sätteriet i sista minuten.

Som du skriver Helga. Exempelvis den där lilla biten om kvinnlighet. Du är gudabenådad och originell som det icke ofta träffas hos oss kvinnor.

(...)

För X innebar kamratskapen med Helga ett andligt bad. För Helga å andra sidan innebar kontakten med X att en länge närd dröm gick i uppfyllelse: att få skriva och bli publicerad.

X uppmuntrade henne att skriva. Det var under deras tid tillsammans som Helga på allvar satte igång med sin första roman (...). Helga hade ingen skrivmaskin och var inte alldeles skicklig på stavning och meningsbyggnad, men X åtog sig att skriva rent Helgas handskrivna manus på maskin. Hur nu det gick till. X hade ännu inte lärt sig svenska språkets stavningsregler.

Nå, vem är X? Och vem är Helga? Jag kan bistå med ledtrådar om det behövs, men det finns ett par redan i texten, så jag tror jag håller på dem så länge. Och ni minns väl reglerna, den som är tvärsäker trumpetar inte ut det i triumf, utan lämnar en listig ledtråd ämnad att övertyga mig om att hon vet.

Citatquiz

2012-02-02T16:10:00.002+01:00

På lunchrasten är jag på biblioteket, och av en händelse hittar jag denna bok.

Det verkar som att varje ung yrkeskvinnogeneration i 20-30-årsåldern inte vill se vad som troligtvis kommer att hända i relationerna till manliga kolleger. Man tror att allt är avklarat, utan bekymmer.

(..) Så var det för mig också en gång. Kanske beror det på att kvinnoförtrycket i Sverige är dolt, subtilt och strukturellt, man kan inte se och känna det förrän man varit ute i arbetslivet några år.

Varför är det då så viktigt för kvinnor att sätta gränser och vara tydliga gentemot män? Jo, därför att kvinnor idag är utsatta för en gigantisk projektion av problemen i dagens arbetsliv. Min absoluta uppfattning är att det stora problemet är att män på ledande nivå, särskilt i mellanställning, ofta mår förskräckligt dåligt. Enskilda förtroliga samtal med dem och samtal med till exempel företagsläkare styrker detta. I gruppsamtal skulle det aldrig komma fram. Män i ledande ställning tvingas alltför ofta att spela roller som de inte klarar. Detta ger visserligen status och position men männen känner egentligen inte igen sig själva i dem. Grabbspelet (…) förminskar männen själsligt och mentalt och ger dem en känsla av att vara en bluff. Och – som jag beskriver i denna bok – det är kvinnorna som blir bärare av deras vantrivsel.

En modern klassiker. Vad är det jag läser på arbetstid?

Årskrönika 2011

2012-01-31T22:58:00.002+01:00

Jag brukar inte skriva årskrönikor men plötsligt kommer lusten över mig. Kanske för att 2011 var ett utvecklande år, då jag faktiskt gick från klarhet till klarhet. Bra att påminna mig om det när jag nu dignar under januaris gråtrista vardagsok (vardagsdok?). Fast januari är slut om några timmar!

Årets stora bedrift var förstås att jag efter många års ältande och ursäktande och dividerande med mig själv äntligen gick ner i vikt. Om någon händelsevis har missat det så finns en ingående processbeskrivning på annan plats. Ungefär femton kilo lättare är jag nu, vilket jag inte varit på lika många år. Även om ett par kilon har smugit sig tillbaka så är jag oerhört nöjd med resultatet, på mer än ett sätt.

2011 var också året då jag bytte jobb. Inte oväntat fick jag sparken från mitt gamla, vilket jag i och för sig inte sörjde över särskilt länge. Redan före mammaledigheten med Y hade jag bestämt mig för att jag ville sluta. Efter ett par månaders intensivt sökande fick jag napp. Min blivande chef verkade mycket bra, och jag lyckades förhandla till mig ett lönelyft på flera tusen.

Emellertid har drömjobbet visat sig vara lite för bra för att vara sant. Ensam och understimulerad, konstaterade jag häromveckan att jag är. Det är inte bra. Men å andra sidan: när jobbet visar sig från sin bästa sida så är det mycket givande. Inte dränerande, utan bekräftande och uppbyggande. Och det är bra.

Alldeles oväntat har jag tillskansat mig en ny färdighet under året, liten men ändock: min förståelse av danska har ökat markant, tack vare samarbetet med en synnerligen trevlig och duktig kollega i Danmark. Precis som jag ser han det som en hederssak att inte kapitulera och tala engelska med skandinaviska kollegor. En del missförstånd har det blivit, och många skratt. Jag har också blivit mycket bättre på en annan, viktigare sak: att våga fråga när jag inte förstår. Det är garanterat någon annan i rummet som inte heller förstår, men som inte vågar.

Apropå nya färdigheter så har jag lärt mig att springa också. Och att cykla, både på riktigt och på spinncykel. Viktminskningen ledde till radikalt omlagda motionsvanor (matvanorna är också ändrade, dock inte med samma exempellösa framgång. Men det ska väl finnas något att förbättra under 2012 också.) Under vistelsen på Sommarön bestämde jag mig för att börja springa, och det var ett av årets klokaste och bästa beslut. Till min ohöljda förvåning visade det sig vara skönt och roligt att springa, inte bara på den överjordiskt vackra ön, utan även hemma i förorten.

Sedan var bollen i rullning, jag började cykla till jobbet, och köpte SATS-kort och började gå på pass som jag tidigare knappt hört talas om och då ryst inför. Sannerligen, det går att lära gamla hundar att sitta! Åtminstone om de gamla hundarna själva får bestämma.

Årets största läsupplevelse var The Women's Room tätt följd av The Bone People (tack till den läsare vars namn jag glömt som tipsade mig om den senare!). TWR blev jag överraskad av, jag trodde inte att den skulle vara så bra. Säkert förstärkte överraskningen upplevelsen. En annan trevlig överraskning var Styggelsen av Amanda Hellberg liksom Kärleken i Julia Anderssons liv, oväntat bra.

Slutsats: det var de kvinnliga författarnas år. Åtminstone för mig.

I familjen hände det sig att min lillasyster gifte sig och ställde till med stort kalas, roligt för alla inblandade. Mammas och styvfars situation är oförändrad men mamma tycks må bättre nu än tidigare. Att hon arbetar två dagar varannan vecka tror jag har mycket med saken att göra. Det ger henne både distraktion och bekräftelse. (Jag får så mycket uppskattning, säger hon förundrat. Tror fan det, svarar jag. En erfaren och energisk medarbetare som kommer in och röjer undan surdegar. Klart de älskar dig.)

(Att arbeta i lagom dos efter pensionen tror jag kan vara ett recept till en lycklig ålderdom, givet att man gillar sitt jobb och är förmögen att utföra det. Pappa jobbar vid sjuttiotvå års ålder ungefär lika mycket eller lite som han alltid har gjort. Hans jobb är hans hobby och inget han blir rik på, eller knappt ens försörjer sig på. Det är livsviktigt på andra sätt.)

Min yngste son Y tog ännu ett steg ut i världen. Han som klängt sig fast vid mig, sedan vid sin far, går nu hos dagmamma. Inför inskolningen var vi riktigt oroliga, eftersom Y inte ville släppa O utom synhåll. Under sommaren gjorde O några tappra försök att lämna Y på gymmets barnpassning, vilket misslyckades varje gång. Men farhågorna kom på skam. Inskolningen gick som en dans och Y är lugn och trygg och glad. Enligt dagmamman håller han hela tiden ett getöga på storebror, men även den bevakningen börjar mattas av.

Dagmamman, ny för oss sedan i höstas, bor tvärs över gatan. Vår förra bodde tio minuters bilväg bort. Det låter inte mycket men åhh vad mycket lättare vardagen är numera! Men alla är olika och har sina starka och svagare sidor, så även dagmammor. Kanske berättar jag mer någon annan gång. Viktigast är att mina söner verkar ha det bra.

2012 blir ett spännande år. Q ska börja skolan. Jag måste bli bättre på att sköta sömn och mat, och så måste jag bestämma mig för om jag ska leta efter ett nytt spännande (krävande?) jobb eller vegetera vidare på mitt nuvarande.

Och förmodligen slutar jag inte blogga i år heller.

Igenkänning

2012-01-30T10:29:00.000+01:00

Jag blev stående en lång stund imorse och pratade med pojkarnas dagmamma. Först gällde det dataspelspolicy. Q vill ta med sitt Nintendo till dagmamman, jag tycker att han spelar tillräckligt mycket hemma, Q hävdar att kompisarna får ha med sina, hur funkar det hela egentligen? Svar: de spelar ibland men turas då om med hjälp av äggklocka. Sedan kom jag in på simskolehistorien.

Å, sa hon. Jag vet precis. Min dotter (idag närmare trettio) vägrade skidskola. Jag provade att anmäla henne utan att säga något, och gick dit med henne ovetande.

- Hur gick det då?
- Hon rymde rakt ut i skogen och jag fick springa efter. Det slutade med att vi båda två satt och grät på en sten mitt i skogen i Åre. Fast sen lärde hon sig att åka skidor med hjälp av en kompis. Q är en glad, pigg och rolig unge, jag skulle inte alls oroa mig för honom om jag var du.

Och sedan blev det söndag

2012-01-29T22:30:00.000+01:00

Dövar dåligt samvete genom att ta första morgonpasset, det var pinsamt länge sedan O fick sovmorgon.

Sover ikapp mellan nio och halv elva.

Sen frukost i lugn och tystnad, resten av familjen leker ute i solen och snön.

Klär på mig och ansluter. Tänk att jag inte upptäckte termobyxor förrän jag fick barn.

Provar olika pulkabackar i närheten av huset. Q övar skidor, Y övar snowracer. Båda ramlar och slår sig men kämpar på.

Korvlunch i underställ.

Ut igen. Q ansluter sig till kompisen och hans familj. O och jag går en vagnpromenad med Y för att han ska sova.

Bakar blåbärsmuffins med grannbarnen och mina egna. Fyra ungar kring benen. Bjuder hela bandet på muffins, ytterligare en pojke ansluter sig.

Plockar ner alla julgardiner, tomtar och stjärnor. Sätter tillbaka de vanliga gardinerna. Det känns rent och fräscht.

Läser två fina bilderböcker för Q. Pratar länge efter att ha släckt lampan, om allt och inget.

Söndag blev veckans bästa dag.

Depplördag med simskolestorm

2012-01-28T21:44:00.000+01:00

Idag har varit en riktig skitdag. Jag vaknade med halsont och ställde in dagens träningspass. O gav sig dock iväg som planerat, men någonstans måste vår kommunikation ha klickat, för han var borta längre än jag trodde varpå jag såg hela dagsplaneringen rasa och blev arg. Extra arg eftersom jag var ur gängorna redan innan. Jävla väder ute dessutom. Lördag som ska föreställa veckans bästa dag.

Stämningen i familjen var alltså inte på topp när det drog ihop sig till dagens ödesstund: simskola för Q. Men först lite bakgrund.

Q är spänstig och fysiskt försigkommen och sålunda rätt bra på vattenlek. Han simmar hundsim med simdyna, och hoppar från flytbrygga eller poolkant utan flytetyg. Det är alltså inte någon större brådska med att lära honom simma "på riktigt" men han har själv uttryckt intresse, förmodligen inspirerad av grannbarnen som går på simskola. Så O anmälde honom och tänkte att det skulle bli en trevlig lördagsaktivitet för honom och Q några veckor framöver. Vi köpte simglasögon och nya badbyxor, Q var stolt och förväntansfull.

Första gången var förra lördagen, och det gick bra till en början. Men plötsligt fick Q totalt psykbryt, började skrika och ville upp ur vattnet och vägrade återvända. Både O och senare jag försökte utröna vad det var som hade hänt men fick ingen större klarhet. Q ville eller snarare kunde inte förklara. Vår känsla är att inget särskilt egentligen hände, snarare att han blev besviken på simskolan som på något sätt inte motsvarade hans förväntningar. (Att han är ovillig att delta i gruppaktiviteter vet vi ju sedan förut.)

Under veckan har vi inte pratat särskilt mycket mer om saken, utan legat lågt. Q har på eget initiativ övat att doppa ansiktet i vattnet i badkaret, det går jättebra.

Imorse konstaterade vi så att det var lördag, och Q blev genast betänksam. Jag vill inte gå idag, sa han, vi går dit nästa vecka istället. Ånej. Efter en stunds resonerande gick han med på att prova simskolan idag fast han tyckte det var läskigt/tråkigt/allmänt dumt (exakt vad vet vi fortfarande inte) och så lovade vi att han skulle slippa om han efter detta fortfarande inte ville. Vi tummade på saken och alla var glada.

När det var dags att åka fick Q ett utbrott, som jag hanterade illa, jag blev alldeles för arg. O tog över och resonerade och påminde om löftet, att han lovat att prova. Till sist kom de iväg.

En timme senare återvände de, O som ett åskmoln. Q hade villigt lekt och simmat i bassängen med honom men sedan vägrat gå in till simskolan, och vidare varit mycket kreativ i sina ursäkter. Jag längtar efter mamma nu, simfröken ser dum ut, de letar efter skatter på fel sätt, och så vidare.

Q å sin sida stod ute vid brevlådan och vägrade komma in. Sedan O hämtat in honom låg han med ytterkläderna på i en hög på hallgolvet och vägrade svara på tilltal. Därefter på sin säng med huvudet i kudden och händerna för öronen. Skamsen? Förmodligen. Men framför allt trotsig. Rebell, revolutionär, upprorsmakare i tyst men enveten kamp mot överheten.

Kvällen blev tyvärr inte särskilt trevlig efter detta. Varken O eller jag klarade att lyfta oss i håret och svälja vår irritation men också oro. Vad tar det åt ungen? Vi måste ha gjort något kardinalfel, hur kunde det bli så här? Skidskola är förstås lika bra att avboka det också? Herregud, han ska ju börja i skolan till hösten, hur ska det gå? Och så vidare.

Naturligtvis överreagerar vi. Vi är inte ett dugg oroliga för att Q inte ska lära sig simma. Inte heller bryr vi oss om att vi betalat en nu onödig avgift för simskolan. (Fast av pedagogiska skäl har vi faktiskt nämnt det för Q.)

Det som gnager mig är att det känns som att jag borde kunnat hjälpa Q med det här. Han och vi har försatt honom i en situation som han av någon anledning inte vill eller kan klara av, och vi kunde inte hjälpa honom att hitta nyckeln. Jag trodde att jag var på rätt väg när jag bad honom lita på mig och lova mig att prova bara idag, för jag trodde verkligen att han skulle tycka det var roligt om han gav det en chans. Och jag var övertygad om att han skulle känna sig glad och stolt efter att ha övervunnit sin rädsla eller motvilja. Jag ville hjälpa honom att växa och lyckas och istället har det blivit tvärtom!

Ilskan har runnit av mig, istället är jag vemodig och sorgsen. Själv ligger han och sover, men hans bild blickar mot mig från ett foto. Ett år gammalt, han var mycket rundare i kinderna då. Det går så fort. Min bestämda pojke. Jag borde lita på dig och din trygghet och ditt själv, ditt kan-själv, din självklarhet. Ändå känns det som att jag måste skydda dig. Från vem? Från dig själv, men ibland också från mig och de känslor du kan väcka hos mig.

Aldrig anade jag att de skulle vara så motstridiga. När man är mamma, då är man väl mild och klok och upphöjd över maktkamper? Inte blir man väl själv reducerad till en arg och trotsig sexåring?

Där hör den hemma

2012-01-27T09:52:00.001+01:00

Och så har vi vår yngste son, som agerar kyskhetens riddare i vårt hem. Han spände ögonen i sin fader då denne naken passerade köket på sin väg mellan dusch och sovrum:

- (barskt) NEJ! Boppen va på toa!

Det där med fortplantning är marigt

2012-01-26T23:22:00.000+01:00

1
Mamma? Ska J och S ha barn nu när de har gift sig? Tänker de para sig då, eller?

2
Mamma, om två killar gifter sig, hur gör de egentligen för att föda barn?

(De kan ju adoptera, svarade jag, och Q tittade mycket skeptiskt på mig. Verkligen? Tyvärr har han ju rätt.)

3
Mamma (med inte så lite indignation) vet du, när F och T och jag leker att vi föder barn, då klämmer T på sin snopp!

Hm, jaha, svarar jag, ur den lär det ju inte komma många barn. Hur gör du när du leker att du föder barn då?

Jag? säger Q glatt, jag klämmer på pungen såklart!

(Jag måste bekänna att jag inte kunde hålla mig för skratt. Jag gapskrattade, och Q också. Som tur var blev han inte arg eller generad.)

Förkovran

2012-01-26T16:44:00.000+01:00

Idag var jag på ett frukostseminarium om projektledning. Fyrtiofem intressanta minuter om olika modeller och skolor. Äntligen någon som förklarar vad som menas med agil projektledning, och varför jag aldrig har konfronterats med den. Och gratis frukost. Därefter tio minuters säljsnack, men det var det värt.

Jag ska gå på mer sånt. Detta var precis vad jag behövde.

Förresten

2012-01-23T23:38:00.000+01:00

Så gick nyårslöftet åt helvete ikväll igen. Det att gå och lägga mig i tid alltså. Då måste jag nog fan sluta blogga. Fast det vill jag ju inte.

Imorgon ska jag lägga mig tillsammans med barnen. Det är ett löfte.

Klasstillhörighet och självkänsla. Och anknytning.

2012-01-23T13:48:00.000+01:00

Jag läser Ann Heberleins Ett gott liv. Den är bra, fast lite snårig. Ja, en del handlar om Förläggaren som, enligt henne, på ett skamlöst sätt utnyttjade hennes sjukdom utan att ta hänsyn till - eller förstå? - hur sjuk hon var. Men boken innehåller mycket mer. Hon är bra, hon skriver bra, orden och resonemangen forsar över sidorna, jag har all möda att hänga med. Många tankar väcks.

Här vill jag ventilera en av dem. Heberlein och jag är lika gamla. Hon beskriver sin bakgrund som arbetarklass, och skriver om det självklara i att inte aspirera på något, att inte längta efter något. Som barn älskade hon att skriva, men det var henne främmande att det skulle gå att försörja sig på det. Man ska inte förhäva sig, man ska inte tro att man är något.

Visst. En gammal bekant bild. Hon är inte den första som beskriver detta. Och vem är jag att tvivla på en annans sanning?

Ändå undrar jag. Är det så självklart att det är klasstillhörigheten som avgör om man ingjuter självkänsla och förhoppningar i sina barn?

Mina föräldrar är akademiker, mina farföräldrar likaså. Jag har ända sedan jag var liten fått veta att jag kan och bör bli precis det jag vill. Astronaut, dinosaurieforskare, jockey, veterinär, operasångerska, för att nämna några av min barndoms drömyrken. (Jockey fick jag överge tämligen snabbt eftersom jag nådde maxlängden redan i lågstadiet.)

Min pappa, å andra sidan, son till en disputerad överläkare, fick alltid höra att han inte dög. Han valde ett annat ämnesområde än medicinen, kanske var det felet. Han säger (numera utan bitterhet) att det var först när han var över fyrtio år och fick prata i radio som farfar visade minsta tecken på uppskattning.

Jag tror att den där känslan av att duga, att jag kan om jag bara vill, den får man tidigt. Jag tror att goda, trygga och kärleksfulla föräldrar väcker den hos sina barn oavsett klassbakgrund. Jag tror nog nästan att det har med anknytning att göra. Är man tryggt anknuten själv, bottnar man i sig själv, gillar man sig själv, är det så mycket lättare att förmedla till sina barn. (Är man det inte, kan man lära sig. Det gjorde både min mamma och min pappa, men på olika sätt.)

Men har det verkligen med klass att göra? Föräldrar som av olika anledningar inte förmår skilja på sina egna drömmar och barnens, som lever sitt liv genom barnen, som inte förmår se dem som egna individer, som inte litar på och beundrar sina barn, förekommer inte de överallt?

Vad tror mina läsare?

Äntligen begriper jag vad som menas med vardagslyx

2012-01-20T19:37:00.001+01:00

posted from Bloggeroid

Knäckt koden!

2012-01-19T23:11:00.000+01:00

Q kom med handlingslistan i ena handen och pennan i den andra. Hans förtjusning bubblade över, det riktigt kluckade i honom: titta vad jag vill att pappa ska köpa:

APA
TGR
HST

Mamma, hur skriver man kackerlacka? Jag bokstaverade, och han skrev. Lite snett och vint, men fullt läsbart: KACKERLACKA.

Tyvärr var det slutsålt på Coops menageriavdelning. Inte ens myror i choklad lyckades O hitta.

Köksfläkt över spisen är bra

2012-01-18T10:54:00.000+01:00

I lördags träffade jag min kör igen efter juluppehållet. Rivstart med ny repertoar. En rolig sådan. Ooo, så rolig. Vår dirigent är jazzböna. Det är jag med, i alla fall i mina drömmar.

Nu nynnar jag konstant på Rågsved. En fin tidsbild, som väcker nostalgi, visst är det så. Men femtio år senare känner även jag igen mig, trots att jag varken bor i Rågsved eller höghus. Men känslan är densamma, tjugosju minuter från Centralen.

Fyra rum, två barn, en man och jag. Det är fint.

Lustigt att Sonya Hedenbratt sjöng låten, hon som var urgöteborgare (men texten lär ha ändrats till Högsbo när revyn nådde Göteborg). Jag såg henne någon gång på stan ibland när jag var ung, jag tror att hon bodde i närheten av Olskrokstorget. Hon ansåg inte att hon var någon stor skivartist, läser jag på Wikipedia.

Så fel man kan ha.

My precious (x2)

2012-01-15T13:31:00.002+01:00

Ringen är återfunnen, den jag saknade i höstas när Q rotat i mitt smyckeskrin. Jag är glad, men allra gladast över att Q talade sanning när han sa att han inte tagit den. Jag bad om förlåtelse för att jag tvivlat på honom, och så hade vi ett intressant samtal om tillit.

Uppdaterad:

1 Glad blev jag också eftersom jag fick bekräftat det jag misstänkt: den saknade ringen som förr var för liten, passar nu. Å andra sidan är vigselringarna, som omger den, för stora. Vi har varit gifta i snart femton år. Jag tycker att jag efter julhelgens utsvävningar ser plufsig och minst lika tjock ut som förr. Men åtminstone tretton-fjorton kilo är borta, och ringarna påminner mig om det.

2 Q bekände idag att han och kompisen "nog gjort något dumt - fast det var kompisens idé!". De hade klängt upp på klädkammarens loft, högt uppe under taket, där de rumsterat och bökat bland flyttlådor och resväskor, och till sist hittat mina gamla dagböcker i en låda i det bortersta hörnet. Fem av dem hade de tagit fram och lekt med. När min första ilska lagt sig något frågade jag vad i jösse namn de skulle med dem till. Jo, de lekte pirater och ville ha något i skattkistan. Mina dagböcker, vissa med japanska broderier, andra i skinnband med lås, alla i vackra färger, dög som skatter.

Min roliga, företagsamma, enerverande unge som aldrig upphör att förvåna mig. Min välsignade skatt, ja sannerligen.

posted from Bloggeroid

OK, jobbet

2012-01-11T17:19:00.000+01:00

Jobbar hemifrån idag, petar i surdegar och blir själv allt surare.

Jag tvingas konstatera att jobbet har en hel del med mitt låga humör att göra, och det är kanske dags att bena ut varför.

Jag känner mig ensam.

Hela min projektgrupp finns på vårt kontor i Örebro. Jag känner dem ganska väl vid det här laget. De gillar mig, och jag gillar dem. Det har gått alldeles makalöst bra att leda dem. Vi har ungefär samma bakgrund allihop, även om några av dem är tio-femton år äldre än jag. Vi har jobbat inom tämligen högteknologisk tillverkningsindustri, på större företag. Vi har samma arbetssätt, samma professionella världsåskådning.

Problemet är bara att vi inte jobbar på samma ort.

Varje tisdag är jag hos dem, det blir en lång och ganska jobbig dag med sammanlagt fyra timmars tågresa. Jag är trött efteråt, men oftast glad och laddad, det är där jag får energi.

Så kommer jag hem till Stockholm. Går förbi min chefs numera tomma rum, noterar att hennes namnskylt är borttagen nu. Så länge hon fanns, var jag inte ensam. Vi pratade också samma språk. Jag uppskattade henne mycket och blev ledsen när hon försvann, men det är först nu förlusten verkligen är kännbar.

På mitt förra jobb, som hade många nackdelar, kände jag inte riktigt så här. Visst var kvinnosynen sopig, i det avseendet var jag ensam. Men jag var en av flera projektledare. Det fanns många att få råd av, söka stöd hos, ha som bollplank, eller bara snacka lite skit med.

Som tur är har jag en allierad, en kollega från mitt förra jobb. Den allra bästa också. Det var jag som lockade hit honom, och ibland har jag dåligt samvete för det, men det säger han att jag inte ska ha. Vi pratar mycket, och förfasar oss ibland. Han är en av de mest positiva och konstruktiva personer jag känner. Så han är något av en livboj.

Det andra felet kom jag på först för några veckor sedan, och insikten förvånade mig. Jag har för lite att göra. Jag är understimulerad.

För ganska länge sedan kom jag underfund med att jag inte fungerar speciellt bra då. Visst, jag är självgående och driftig och allt det där som brukar efterlysas i annonserna. Men jag avskyr att ha för lite att göra. Hjärnan degar ihop. Jag blir initiativlös och lat och slö och försoffad.

Kräldjuret i mig, mitt sämre jag, mitt id, trivs rätt bra med att lata sig, och vill ogärna ha en förändring. Överjaget skriker åt mig att jag är en dålig människa som inte aktiverar och förkovrar mig, snokar rätt på och uppfinner nya arbetsuppgifter åt mig själv. Mitt realistiska jag börjar alltmer inse att även om det är rätt praktiskt att kombinera småbarnsliv med ett inte så krävande jobb, så mår jag inte bra av detta.

Alltså - ensam och understimulerad. Inte bra.

(Fast jag ångrar inte precis att jag tackade nej till konsultjobbet, det gör jag inte.)

Trettonhelgssummering

2012-01-09T21:47:00.000+01:00

Det är ett jävla gnällande på mig just nu, det är så att jag skäms lite. Jag har det oförskämt bra egentligen, bättre än många andra, bättre än jag haft det på länge. Jobbet funkar inte optimalt, men någorlunda, och det är verkligen det enda jag kan klaga på. Det, och att Y sover dåligt förstås.

Helgen som gick var fin och påfyllande, inte dränerande. Torsdagens aktiviteter har jag redan redogjort för, O och jag tog ledigt och ägnade oss åt kultur och konsumtion. På fredagen gjorde vi en utflykt till skogen. Y somnade efter en stunds protester på fårskinnet i sin vagn. O och jag sprang varsin kort runda, Q sprang fram och tillbaka han också, sedan fikade vi på medhavd choklad i termos, varefter vi åkte hem och badade bastu.

På lördagen utackorderade vi Q hos en kompis efter lunch, medan vi själva tog en promenad med Y. Han kan numera inte förmås att sova middag hemma, fast han skulle behöva det. Han behöver sövas av rullande hjul, bil eller barnvagn. Så vi fick en stunds samvaro och en välbehövlig dos dagsljus, och han fick sin sömn. Vi promenerade genom ett område med vackra gamla villor omgivna av dito trädgårdar, och O frågade om jag längtar efter att bo så. Det gör jag inte. För första gången i mitt vuxna liv bor jag på en plats där jag vill vara kvar, länge.

Senare tränade vi under det att barnen passades av morfar. Crosstraining, ett roligt och jobbigt pass. För ett år sedan hade inget i världen förmått mig att sätta min fot på ett sådant, men nu är det roligt.

På söndagen körde vi ut till sommarstugan för att döva vårt dåliga samvete och se efter om den stod kvar efter alla stormar. Det gjorde den, men inte de gamla murkna enarna vid vägen. De som växer upp i telefontråden och som vi borde fälla, men som ändå erbjuder visst insynsskydd. Nu har presens blivit imperfekt, och vi slapp ta beslutet. De låg prydligt nerblåsta, åt rätt håll, utan att ha skadat något. Till våren sågar vi upp dem och gör smörknivar eller något annat av dem.

På hemvägen stannade vi på Ikea, där vi köpte en så kallad juniorstol till Q. Kanske minskar ormandet och glidandet under måltiderna nu. From förhoppning. Barnen fick köttbullar och vi åt sallad.

Vid nattningen läste jag ut Lillebror och Karlsson på taket för Q. Kapitelböckernas era är inledd!

Kvällen avslutades framför TV:n då jag avlivade en gammal surdeg, nedläggning av tre par byxor. Garderoben är plötsligt mycket större!

Trots januari finns det hopp om livet.

Förslag

2012-01-09T13:45:00.000+01:00

Kan vi inte bara ta och stryka januari ur almanackan? Urtråkig månad, årets tristaste alla kategorier, det har jag alltid tyckt. Kan man få byta den mot en extra majmånad? Inte? Nå, april då? September, oktober? Mars?

Nähä.

Undrar hur January Jones föräldrar tänkte egentligen. Mer än på allitterationen, alltså.

Avgiftning? Neddrogning?

2012-01-08T23:28:00.000+01:00

Y är fortfarande ett sömnmonster. Det blir lite bättre, och så är det sämre igen. Han har aldrig sovit en hel natt utan att väcka oss. Oftast är han ledsen, ibland arg, ibland rädd. Alltid okontaktbar.

Det som lugnar bäst är välling. Tre vällingflaskor per natt drar han i sig. En vid läggdags, två under natten. De står färdigblandade på nattduksbordet, han dricker dem kalla.

Härom morgonen var sängen blöt, förstås. Det som går in måste ut, enkel matematik. Jag la en tidning mellan lakan och madrass för att suga upp det värsta. Y kom till mig med huvudet bekymrat på sned. Blött, konstaterade han.

Ja, Y, det är blött i sängen, och det är för att det har kommit kiss i sängen! Och det beror på att du dricker så mycket välling! Ska vi bestämma att du somnar utan välling ikväll? Som Q gör? Som stora pojkar gör.

Y:s mörka ögon blev allt mörkare och större och han svarade ja med mindre och mindre röst. Sedan drog han efter andan och gnydde lite. Jag sträckte ut armarna och han flög upp i min famn. Där lät han sig tröstas en stund och jag undrade om jag varit för brutal. Samtidigt - det här går inte längre!

På kvällen frågade han några gånger efter nejji i klagande ton, men sedan somnade han. Och kvällen därpå tog det visserligen en helsikes tid att få honom att somna, men välling var det inte tal om. Nu har han somnat fyra kvällar utan välling. Och nattvällingen är neddragen till trefjärdedelsflaskor. Snart minskar vi dem kanske till hälften.

Ändå funderar jag på att kontakta barnläkare igen. Det är nu snart ett år sedan jag var på neoatal och sa att vi såg ljuset i tunneln vad gäller sovandet. Doktorn spände ögonen i mig och frågade om det verkligen var så, och jag sa ja. Det gjorde vi, och det gör vi. Allt är så mycket bättre än de där första förtvivlade månaderna. Men riktigt bra är det inte.

Som vanligt reagerar O och jag på motsatt vis. Jag grubblar och grunnar och vill agera. Han vill avvakta och se, och hoppas på det bästa. Eftersom det är O som tar hand om Y på natten har han sista ordet.

Men igår suckade han och sa att nu tycker även han att det börjar gå åt fel håll.

Så efter helgen ska jag nog ringa neonatal igen. Eller barnläkarmottagningen. Med viss skepsis gör jag detta, för jag undrar vad de kan hjälpa oss med. Och så hoppas jag slippa tjat om att han borde sova i egen säng i eget rum.

Om barns snällhet

2012-01-08T01:28:00.000+01:00

Den ökar med kvadraten på avståndet till föräldrarna. Citatet tillskrivs min mormor.

Dagen före julafton passade svärmor/farmor pojkarna under ett par timmar medan O och jag tränade, lunchade och handlade de sista julklapparna. Härlig avkoppling, jag var på strålande humör när jag steg innanför dörren och ropade hej. Till svar fick jag ett illvrål från ett barn (minns faktiskt inte vem) som blivit tillsopat av ett annat. Och så häpet från farmor: Men vad hände nu? Ni har varit som små änglar hela dagen?

Jovisst. Ända tills mamma kom hem.

Idag bad vi min pappa komma och passa dem en stund, återigen ville vi träna tillsammans (nytt gemensamt intresse i ett snart tjugoårigt förhållande, inte illa!).

Pappa dök upp i god tid, vi drack kaffe och pratade en stund. Innan jag gick förmådde jag Q att stänga av TV:n och gå ner till morfar och lillebror. Han var förvånansvärt medgörlig, avstängning av TV eller dator brukar annars resultera i bråk. Jag hjälpte honom att leta fram lego, pussel och kulbanor att roa dem alla med och så lämnade vi dem.

Efter några steg minns jag något jag glömt, så jag springer tillbaka. Ingen av de tre herrarna vid köksbordet bevärdigar mig med en blick. De är upptagna.

Koncentrationen går nästan att ta på. Här ska byggas lego.

Flytetyg

2012-01-06T00:21:00.000+01:00

Hur gör man för att inte drunkna i vardagen? Det har också jag undrat den här veckan, då min nästipp nätt och jämt stuckit ovan ytan.

Idag fick jag ett svar.

Man tar ledigt, och kräver att maken gör detsamma. Man lämnar skamligt nog barnen till barnomsorg, dock senare än vanligt och med löfte om att hämta betydligt tidigare.

Man medtager morgontidningarna och en rejäl kaffe att avnjuta på tunnelbanan.

Man promenerar från Sergels torg till Skeppsholmen och insuper himmel, ljus och vatten. För otroligt nog är vädret klart och kallt för första gången på länge.

Man ser en konstutställning.

Man äter en inte särdeles märkvärdig lunch, som kompenseras till fullo av utsikten över Nybroviken.

Man promenerar i maklig takt runt Skeppsholmen och genom Kungsträdgården och dryftar allt det man aldrig hinner prata om annars.

Man handlar kläder på rea i en dryg timme, och gör flera fynd (jeans med bootcut! Hurra!).

Repris: tunnelbana, kaffe, tidningar.

Man hämtar två glada barn och går hem och lagar spenatlasagne.

Man har tre lediga dagar framför sig och tänker att man ju faktiskt inte har så mycket att gnälla över egentligen.

Gudskelov!

2012-01-05T22:41:00.000+01:00

Vid middagsbordet frågar Q varför Y inte har lika svart hår som han (det har han inte, det börjar mörkna nu men är fortfarande mer brunt än svart). Jag svarar att det beror på hur hans mamma och pappa i Korea ser ut och vilken färg på håret de har.

- Tänker du ibland på din mamma i Korea, Q?
- Nej. Jag tycker att jag har det bra här hos er.

Aj mitt hjärta. Det sväller av stolthet och glädje men det svider lite, lite också.

Vad jag alltid har misstänkt

2012-01-04T11:17:00.000+01:00

Sorgligt, men nog fan har jag alltid undrat om Anna Wahlgren med sin besserwisserattityd, för att inte tala om hennes hårresande lättsinniga inställning till alkohol, var en så bra mamma egentligen.

Explosiv tendens och jämställdhetstankar

2012-01-03T23:20:00.003+01:00

En konkret orsak till min efter-jul-(postnatala?)-besvikelse var att min man tvingades jobba. Förutom både lördag och söndag helgen före jul och en hel del under den följande veckan, till och med lillejulafton, också alla helgfria mellandagar. Före julhelgen hjälpte svärmor mig att hålla ställningarna, och jag hyste förhoppningar om att åtminstone några dagar skulle hållas fria. De grusades, och mitt humör sjönk.

På fredagen, dagen före nyårsafton, slängde jag alla goda föresatser över bord och exploderade. Inte så att jag hade tigit still innan, men jag hade försökt att behärska mig. Jag tänkte på den forskning jag nyligen läst om, att det är bättre att lägga band på sin ilska, luftar man den blir man bara ännu argare. Jag mindes hur det varit när jag själv behövt jobba över, hur trängd jag känt mig mellan min egen och O:s besvikelse och jobbets krav.

Explosionen rensade luften, jag slutade vara arg och ledsen. Även O mådde bättre, tror jag.

Men det var inte om detta jag skulle skriva, utan om ett samtal jag hade i mellandagarna med en god vän. Hennes man jobbar ofta över, och hon har för länge sedan slutat bli besviken över det. Hon planerar sin och barnens tillvaro utan honom. Kan han vara med blir det en trevlig bonus, men de klarar sig utmärkt ändå.

Hon har tagit all föräldraledighet, han ingen. Med de första barnen var hon ledig tre år i sträck. Hon gör sig inga illusioner om vad som väntar när hon kommer tillbaka nästa gång. Klart de inte satsar på mig, säger hon. Men hennes man anses allt mer oumbärlig på sitt jobb, får tioprocentiga löneökningar år efter år.

Jag känner knappt några som klarar att kombinera två utvecklande och roliga jobb med familjeliv, sa hon. I de flesta familjer finns ett plus- och ett minusjobb.

Hon är krass och realistisk och osentimental och fast jag aldrig hade velat byta så känner jag ändå respekt för hennes val. Lite avundsjuk är jag också. På många vis är hennes - deras - tillvaro enklare än min, och vår. De slipper tjafset och slitningarna. Deras arbetsfördelning är självklar.

Fast lite irriterad är hon över att det är hon som nattar alla barnen varje kväll. Sju dagar i veckan smiter maken till datorn vid halvåttatiden. Jag hade blivit galen, säger jag. Den konflikten väljer jag bort, svarar hon, den korta tid vi har tillsammans på kvällen vill jag inte förstöra med gräl.

Nej. Jag tror inte att jag hade klarat det. Till skillnad från henne hade jag blivit arg och bitter.

Men lätt är det inte.

Ett enda löfte

2012-01-02T15:10:00.000+01:00

Sitter på jobbet och stirrar ut i gråvädret och känner mig obestämt ledsen. Hela förmiddagen gick åt till att vänja mig vid att vara tillbaka på jobbet igen. Noll produktivitet. Nu är det snart mörkt.

Det ekar i mig av en barnslig saknad och besvikelse. Var det inte mera? Är det redan över?

Julklappar, vi måste fan sluta med larvet. Jag fick två som gjorde mig verkligt glad, och flera som gjorde mig stressad och irriterad, eftersom jag egentligen inte ville ha dem men kände att jag borde bli glad. De som verkligen gladde mig var en scarf från mamma inköpt på en av hennes många resor, i svart och rött. Mina färger. Och en tavla från pappa, som han målat själv för många år sedan. Den föreställer den enda segelsemester vi gjorde tillsammans alla tre, sommaren 1975. När vi kom hem från den berättade mamma att hon ville skiljas.

Jag hade inte sett tavlan på flera år, fem närmare bestämt. Det var då jag senast besökte pappas lägenhet, ett besök som gjorde mig mycket beklämd. Jag vill inget hellre än att hjälpa honom röja upp, men det går inte. Jag kan inte. Han vill inte. Han måste vilja själv.

Oron för honom finns där ständigt, men också glädjen. Han har alldeles på egen hand lyckats gå ner nästan tjugo kilo. När jag berömmer honom viftar han bort det, äsch jag gör ju inget särskilt. Det är inte ens svårt. Förresten var det du som inspirerade mig när du själv gick ner i vikt.

Någon månad före jul bad vi honom passa pojkarna, jag skulle komma hem sent från tjänsteresa och O var upptagen med något. Jag skyndade hem, inte utan oro. Men den var alldeles obefogad. De hade ätit pannkakor, Y hade bajsat. Q hade slitit sig från dataspelet för att visa morfar var nya blöjor fanns, och hur blöjhinken fungerade.

Vad jag vet var det pappas första bajsblöja sedan jag själv åstadkom dylika. Jag prisade hans initiativförmåga (våtservetterna hade han missat, men satte Y i duschen istället). Åja, svarade han. En vuxen karl ska väl klara av sånt.

På bussen på väg till jobbet, in i vardagen igen efter en alltför kort ledighet, lyssnar jag på Lars Winnerbäck. Jag får liksom ingen ordning på mitt liv. Varför resonerar texten i mig? Det är sannerligen ordning på mitt liv, fast det inte känns så på morgonen den 2 januari.

Jag läser Majas fantastiska text om sorg efter skilsmässa och blir så berörd att jag börjar gråta, där på bussen. Lite är det nog Winnerbäcks fel också.

Fast innerst inne vet jag vad som är fel, och vari mitt livs oordning består. Det gamla vanliga, mycket enkelt.

Enda nyårslöftet i år är att jag måste sova mer. Sluta prioritera bort sömn. Den är lika viktig som barn, man, mat och träning.

Pusselbitar på plats

2011-12-22T12:57:00.001+01:00

Den här veckan har ett par viktiga saker klarats upp.

I måndags anlände svärmor alias farmor till sönernas (och min) stora glädje. Avlastningen var extra välkommen eftersom dagmamman skickat ett nödrop samma eftermiddag: Y har kräkts. (För första gången, faktiskt.) Farmor höll ställningarna hemma så att O och jag kunde jobba som vanligt.

I tisdags tackade jag nej till konsultjobbet, dock inte av de skäl jag anfört tidigare. De gjorde saken enkel för mig genom att erbjuda en lön som ligger ett par tusenlappar lägre än vad jag tjänar idag. Jag funderade i en vecka, och bestämde sedan att nejsåtamejtusan går jag ner i lön för ett jobb som förmodligen kräver mer av mig.

Sista ordet är möjligen inte sagt. Det är inte uteslutet att de återkommer med ett sockrat bud efter jul. Eller inte. Jag tar en risk genom att tacka nej, det gör jag. Men jag har det inte så dåligt just nu heller. Lite nyfiken är jag allt på vart den här skutan är på väg (innan den sjunker).

Igår eftermiddag lyckades jag och min projektgrupp med förenade krafter, efter ett onämnbart antal timmar och dito möten, äntligen få till det som borde ha gjorts för ungefär ett år sedan, nämligen att få kunden att godkänna specifikationen av den produkt vi är i full färd med att utveckla. Det kändes som ett mindre storverk och är möjligen årets julklapp till oss alla.

Igår kväll skrev vi färdigt handlingslistan, O gav sig ut i mörkret och jag städade ur kylskåpet och nattade barn medan svärmor diskade. Två timmar senare återvände O med sex fullastade stora kassar. Kvällens sista pusslande var att få in all mat i kylskåpet. Men nu överlever vi en smärre belägring.

Ikväll ska svärmor baka pepparkakshus, med två små assistenter. Imorgon ska jag och O träna tillsammans och köpa de sista julklapparna.

Sedan kan det faktiskt få bli jul.

En rebellisk fågel

2011-12-19T22:15:00.000+01:00

Mamma, vad är Carmen? frågar Q plötsligt vid läggdags. Ett flicknamn, svarar jag, och så är det en opera.

Det visar sig att han minns att jag och O varit på operan Carmen för några veckor sedan när moster och morbror var barnvakter. Jag nynnar Toreadorarian för honom, den känner han väl igen från det gräsliga programmet Små Einsteins. Vi skojar och sjunger När-ja-ha-badat-tå-årkar-ja-mej-torr-e-ja-då-torr-e-ja-då. Så sjunger jag Habaneran, med sin mossiga svenska text:

Ja kärlek har zigenarblod
av ingen lag den låter styra sig
för om du skyr mig ska jag älska dig
men älskar jag så akta dig

Den sjunger Carmen och så blir alla killar som ser henne kära i henne, förklarar jag. Blir de, säger Q förvånat, varför då?

- Tja, varför blir man kär i någon? Kanske för att de tycker att hon är vacker och fin och verkar rolig och trevlig att vara med?
- Och för att hon sjunger bra. Och för att hon är söt.
- Ja, så kan det vara. Hur känns det att vara kär tror du?
- Pirrigt i magen tror jag, fast jag vet inte, jag har aldrig varit kär.
- Det är kanske inte så ovanligt när man är fem år. Det blir du säkert någon gång.

Vi pratar om annat en stund och så tystnar Q. Jag har nästan somnat själv när han säger:

- När Carmen sjunger den där sången, blir alla killar som ser henne kära i henne. De blir nog.. pussnödiga!

Kärlek och kultur, allt går att begripa då man är fem år. Kanske rentav bättre då.

Nämen alltså det här kan ju inte vara meningen

2011-12-19T09:48:00.000+01:00

..nu har jag tagit mig ur sängen vilket var dagens största bedrift..

..iordninggjort två små pojkar (utan större bråk, dagens andra bedrift)..

..forslat två små pojkar till barnomsorg (kommit ihåg att plocka med mig ett par överdragsbyxor, bedrift tre!)..

.. kommit ihåg mobil, träningsväska, lunchlåda, mössa och handskar (OK, fick springa tillbaka och hämta mobilen)..

..kommit ihåg att månadskortet gick ut i lördags varför jag måste gå vägen om Pressbyrån och köpa en åkremsa..

..gjort detta i decimeterdjupt snöslask och snöblandat regn..

.. forcerat denna väderlek och tagit mig till jobbet..

Bedrifterna hopar sig! Och klockan är inte ens tio! Är det inte färdigt nu? Ska jag JOBBA också?!?!

Borta och hemma, och nära

2011-12-18T22:07:00.000+01:00

Trött, trött, trött. Fast glad. Och inte alls så trött som förr, före barnen. Då trött också betydde ledsen.

I torsdags kväll kom jag hem efter tre nätter borta. Y var förkyld och hade hostat sig igenom nätterna. Han är jordens största pappagris utom när han är sjuk, då regredierar han och vill bara ha mamma. Natten till fredag vaknade han just som vi hade somnat och skrek i nästan en timme. Hysterisk, ledsen, okontaktbar. Det som till sist fick honom att lugna sig var att sitta i min famn och bli vaggad. Sådan är han aldrig annars, det brukar alltid vara O han vill ha.

Nästa morgon skulle pojkarna på teater med sin dagmamma. Bilbrist rådde, och eftersom jag varit borta några dagar och jobbat intensivt under dessa, tyckte jag att jag kunde ta förmiddagen ledig. Så jag åkte på barnteater på fredag förmiddag. Q satt i mitt knä under hela föreställningen, blickstilla och trollbunden, utan att släppa min hand.

Jag är tacksam över att mina barn så väl förmår uttrycka sina behov. När jag har varit borta behöver de min närhet, och de kräver den också. Tydligt, det går inte att missa. De lär mig att vara deras mamma.

Så blev det helg, och O kallades in att jobba övertid. Årsskifte stundar, då system ska startas om och saker göras rätt, annars blir konsekvenserna stora för många. Inte mycket att säga om det. Lördagens väder var så genomjävligt att jag och barnen faktiskt inte satte våra fötter utanför dörren. Vi la pussel, spelade schack (Q vann!), tittade på Ture Sventon, åt lussekatter, lagade biff stroganoff, sydde julstrumpor och grälade en hel del. I umgänget med mina söner är det tvära kast. Än driver de mig till vansinne, än smälter jag av värme och kärlek och skratt. Men när det blev övertidsarbete även på söndagen trotsade vi vädret och våldgästade min syster och svåger, som julpysslade och lagade julmat tillsammans med vänner.

Medan Y pillade fast nejlikor i en apelsin och Q klippte pappersstjärnor kom det över mig ännu en gång, som det gör ibland. Det är för jävligt att det inte går att vara ensamstående mamma i Korea. Det är en stor skam att ett av världens mest utvecklade länder inte kan eller snarare vill stödja föräldrar som av olika skäl har svårt att ta hand om sina barn. På andra sidan jorden lever två kvinnor som har lämnat ifrån sig sitt kött och blod. Sörjer de? Förtränger de? Hur överlever man?

Och samtidigt är jag så fruktansvärt tacksam och glad. Mina barn skänker mig mer glädje än någon eller något annat gjort. Varje dag. Hade det inte varit för dessa kvinnors trauma och Koreas förhatliga system, hade jag inte haft dem. Hur lever man med det?

Inte vet jag. Fast det gör jag. Och ibland tänker jag på det. Men inte alltid.

Testing, testing

2011-12-14T23:06:00.000+01:00

Tredje advent var som sagt fin, men några sammandrabbningar blev det förstås. Dagen därpå läser jag om cannabis och att tonåringar alltid testar gränser. Jag undrar banne mig hur Q:s tonårstid kommer att bli.

På vägen hem från förortscentret där vi inhandlat saffran och annat får Q som brukligt springa i förväg. Vi går på gångvägar och han vet att han ska stanna och invänta mig vid övergångsstället. Tror jag. Men när jag kommer fram är han mitt ute i gatan, den är gudskelov tom på bilar. Jag ropar högt och argt, och säger sedan upprört att du vet väl att du inte får göra sådär, det är farligt!

Q vindar med ögonen och härmar mig med tillgjord röst. Jag morrar inombords men försöker en gång till. Q härmas igen. Härdsmälta hos mig, som yttrar sig i att jag tar honom hårt om ansiktet med båda händerna och ser honom stint i ögonen. Först då bryts hans tuffa attityd, han blir ledsen och arg och börjar gråta.

Vi går hemåt, ett sorgesamt par. Q vrålar, jag är arg och ledsen (varför når jag honom inte med mindre än att bli så förtvivlat arg?) och fortfarande rejält uppskakad och rädd. Q stannar och förklarar hickande att han måste kissa. Jag vill hjälpa, men han kan själv. Men jag får hjälpa honom att dra upp byxorna efteråt, och passar på att krama honom och intill hans kind säger jag precis det jag känner.

- Vad du skrämde mig. Tänk om det kommit en bil och kört på dig och du dött och jag inte haft någon pojke mera, då hade jag nog inte velat leva själv.

Kanske tar jag i för mycket, men det är från djupet av mitt hjärta utan några överdrifter. Q begrundar en stund.

- Men mamma, jag såg mig faktiskt för. Jag kan gå över gatan själv.
- Jo, jag förstår det, men jag tycker att du är för liten än så länge. Man måste åtminstone gå i skolan.

Q ser trumpen ut.

-Ja, jag vet att du tycker det. Och inte får jag tända tändstickor själv heller!

Snygg räddning

2011-12-11T22:02:00.000+01:00

Tredje advent. Idag har vi bakat världens godaste lussekatter, i alla fall enligt receptmakerskan. Jag är väldigt förtjust i lussekatter och har provat mig igenom ett antal recept genom åren. (Tjatet om Kesella för saftighet förstår jag inte, viktigare är att inte övergrädda dem och att svepa dem i handdukar medan de kallnar.) De här blev helt okej, hur kan något som penslas i smör och doppas i strösocker smaka annat än gott?

Hur som helst, penslandet och doppandet har utförts av moi efter att barnen somnade. Förutom fyra lussekatter som familjen festade på strax före läggdags. Varvid jag på skoj suckade över att jag skulle stå heela långa natten och sockra lussekatter. Q såg fundersam ut.

- Vad synd att pappa inte är uppfinnare, då hade han kunnat uppfinna en apparat som hade smör och socker på lussekatterna, så hade du inte behövt jobba så mycket.
- Men Q, varför säger du att det är synd att pappa inte är uppfinnare, jag hade ju lika gärna kunnat vara det? Mammor kan väl uppfinna saker likaväl som pappor?

Q ser på mig med en glimt i de mörkbruna.

- Jo, men jag vill att du ska ha tid att gosa med mig!

Liten revansch

2011-12-08T23:30:00.000+01:00

Jo, jag går vidare med konsultjobbet. Ny träff inbokad nästa vecka. Jag vill som sagt höra vad de har att erbjuda, jag är inte så säker på att jag kommer att tacka ja. Gör jag det blir det efter moget övervägande. Ska resonera mer om balansen privatliv, familjedito och arbete samt devisen sätta familjen före jobbet i ett annat inlägg.

Idag ringde min förre chef, från förra jobbet (fast även han har ett nytt numera). Han har lovat att ställa upp som referens, och han undrade vad jag själv tyckte att jag hade för svaga sidor. Dina styrkor kommer jag ihåg, sa han, men jag kommer inte på några särskilda svagheter.

Vi är goda vänner nu, men för snart två år sedan hade vi en rejäl dust, som minnesgoda läsare säkert vet.

Hehe, sa jag. Jag ska nämna två, och du borde komma ihåg dem, för vi diskuterade dem: svårt att utöva tillräcklig auktoritet samt bristande teknik- och detaljintresse. Fast det där med auktoriteten funkar mycket bättre numera än på förra jobbet, tillade jag.

Aha, sa han. Men det var ju en mossig kvinnosyn på gamla jobbet. Jag har funderat mycket på det de senaste månaderna. Du blev nog ett offer för det, faktiskt.

Och så var det teknikintresset, det mindes han att han kritiserat. Att det tog längre tid för mig än för de andra projektledarna att förstå hur produkterna fungerar. Det är ju inte så konstigt om man inte är intresserad. Men du hade ju en ovanlig bakgrund, påpekade han, alla de andra projektledarna hade jobbat med tekniken innan, de hade ett försprång som du saknade. Kanske ställde vi onödigt höga krav.

Du är ju mer generalist än specialist, Helga, och det är ju i allmänhet det man vill ha av en projektledare.

Efteråt känner jag mig omåttligt nöjd. Hut går hem men det kan ta upp till sjutton år, som mamma brukar säga.

Det är fan så skönt att få bekräftelse på att det jag en gång tänkt och reagerat på inte var alldeles fel.

Upptäckter och utebliven komplimang

2011-12-07T22:47:00.001+01:00

Det var alltså julfest på jobbet i fredags. Eftersom de senaste veckorna varit turbulenta hade jag ingen vidare lust att gå dit. Men trots detta, eller kanske just därför, blev det ett riktigt roligt kalas.

Man gör sina upptäckter. Min mumlande kollega i rummet bredvid, som alltid ler vänligt men som inte kan avsluta en enda mening utan alltid blir stående och hummar och ummar (vilket driver mig till vansinne fast jag ler vänligt tillbaka, för jag har ju ett gott hjärta), hans leende blev ännu bredare när han fått lite innanför västen, och så hade han visst händer och armar också. Som plötsligt befann sig lite varstans. På mig och andra kvinnliga kollegor.

Jag har varit med förr, så jag kopplar på autopiloten. Ler och glider undan. Möter inte blickar på dansgolvet, i alla fall inte för länge. Egentligen är det sorgligt. När vi plötsligt bara var kvinnor som dansade, kände jag en påtaglig lättnad. Äntligen! Nu kan vi dansa som vi vill, ingen som missuppfattar.

Apropå det - dans och missuppfattningar - gjorde jag en annan upptäckt. En ung man i trettioårsåldern som jag inte haft någon särskild uppfattning om tidigare. Vi har småpratat någon gång men han verkar ganska tillknäppt. Men på dansgolvet! Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag blev helt fascinerad och ville bara titta på honom hela tiden. Och eftersom jag numera försöker leva efter devisen att beröm ska man slösa med, och tycker man att något eller någon är bra ska man tala om det, hade jag egentligen velat säga ungefär:

Jag kan inte sluta titta på dig när du dansar, det är det häftigaste jag har sett. Jag menar verkligen bara just det och Inget Sånt, jag är lyckligt gift - vi fick rentav till det igår kväll - och ska snart vingla hem till min man och mina små barn, så missuppfatta inte det här för all del. Men fasiken människa vad du dansar bra!

Men sånt kan man ju inte säga. Så det gjorde jag inte heller.

Och tur var väl det kanske. För idag när jag mötte honom i korridoren höll han envist blicken i golvet.

Bemästra blyghet

2011-12-05T13:32:00.000+01:00

Direkt efter gårdagens luciatåg åkte vi med gossarna till min faster och farbror i deras fashionabla förort, där vi brukar agera kattfamilj bland hermelinerna på årligt adventsmingel.

Q mindes de välfyllda godisskålarna, så han var pigg på utflykten. Jag mindes hans framfart, kryssande mellan flygeln, soffbordet och de antika byråarna, alla smakfullt belamrade med Waldemarsuddekrukor och diverse pjäser från Svenskt Tenn, och var glad över att han fått leka av sig innan.

Hur som helst, vid ankomsten drabbades Q av ännu en akut blyghetsattack och gömde sig bakom mig. När farbror och faster (som han känner) hälsade på honom försökte han gömma huvudet under min kjol, och vägrade sedan att gå in i vardagsrummet.

Jag tog honom i knät och resonerade med honom, och efter en stund släppte det värsta. Men den mesta tiden tillbringade han på golvet, under den bordsände där godisskålarna stod.

I bilen efteråt fick han faktiskt en liten uppsträckning. Jag grälade inte precis på honom, men förklarade att folk tycker det är konstigt och lite tråkigt när han gömmer ansiktet och inte svarar på tilltal. Att han verkar otrevlig fast han inte menar det. (Och att det är strängt förbjudet att försöka krypa in under min kjol vet han mycket väl, det har vi pratat om tidigare.) "Jag blev blyg!" försvarade han sig med, och visst, det måste man få vara. Men inte otrevlig. Vi vuxna är minsann blyga också fast det inte märks lika mycket. "Ja mamma, varför pratar du egentligen hela tiden med folk du inte känner?" undrade Q förnumstigt.

En femåring måste få vara just fem år, och det är svårt att veta hur stora krav man bör ställa. Samtidigt är det en enorm fördel att tidigt lära sig vissa grundläggande sociala färdigheter, som att svara på tilltal och hälsa. Sånt som inte ens vissa vuxna kan.

Fast båda pojkarna skakade hand med gammelfarbror, det gjorde de faktiskt.

Stjärngossar i sittstrejk

2011-12-04T22:21:00.000+01:00

Idag var det luciatåg med dagmammegruppen, i gympasalen i den närbelägna skolan. Q hade önskat att få vara stjärngosse, så det fick han. Y:s önskemål var svåra att uttyda eftersom han svarade ett välartikulerat "ja" på alla frågor om vad han ville vara, så vi chansade och köpte en stjärnstrut åt honom också och la upp Q:s urvuxna stjärngosselinne en dryg decimeter. Lillebror brukar vilja göra samma sak som storebror.

Q har i flera veckor pratat om att han inte vill sjunga med luciatåget. Samma tendens märkte vi hos förra dagmamman. Särskilt blyg är han inte, annat än korta stunder. Han sjunger bra och tycker att det är roligt. Min instinktiva känsla är att han ogillar både kollektiva övningar liksom situationer som han inte kan kontrollera.

Jag har frågat honom ibland vad det beror på, men han kan inte svara, och det är ju sannerligen mycket begärt. Ibland undrar jag om vi borde hjälpa honom att komma över sin blyghet eller ovilja eller rampfeber eller vad tusan det nu är, men eftersom vi inte riktigt vet är det heller inte lätt att hjälpa*.

Gossarna fick på sig sina linnen, strutar och stjärnbeprydda pinnar, och var naturligtvis de mest bedårande stjärngossar som skådats. Mandelögon och kolsvart hår gör sig bra till vita särkar. Men när luciatåget skulle ställas upp gick det som vi misstänkt, Q vägrade lämna mitt knä. Och när Q vägrade, då vägrade även Y. Vi tittade på luciatåg med varsin pojke i famnen.

Vår sympatiska dagmamma tog sittstrejken med knusende ro. När det sjungits och fikats var det dags för lek. Pinnarna blev snabbt lasersvärd, stjärnorna alternerade som kaststjärnor och magiska sköldar. De konfiskerades emellertid, istället drog vi fram romerska ringar, plintar, mattor och bommar och lekte av hjärtans lust i över en timme. Jag har aldrig någonsin haft så roligt i en gymnastiksal, i mitt minne är de likställda med tortyrkammare. Måtte mina pojkar aldrig känna så, men det tror jag inte heller.

* För det kan väl aldrig bero på att jag själv tycker att barnluciatåg är tämligen svåruthärdliga?

Holy shit

2011-12-03T02:04:00.001+01:00

Jag har varit på personalfest. Och haft R-O-L-I-G-T. Jag var trött och oinspirerad, så ingen blev häpnare än jag. Jag har dansat i timmar, stegräknaren har slagit i taket.

Livet har en förmåga att överraska en.

posted from Bloggeroid

Demonstration

2011-12-02T15:21:00.000+01:00

Imorse när jag kom ut från duschen möttes jag av ett litet demonstrationståg. Uppviglarens avsikt var att talkörer skulle dåna och plakat viftas. Det senare stämde, men talkörerna blev det si och så med. Inte så konstigt kanske, när en demonstrant drabbas av akut blyghet och tunghäfta, en annan visserligen deltar med glatt humör men mest fnissar bakom nappen som sitter stadigt mellan tänderna.

Men budskapet gick fram. På plakaten (som i sanningens namn var lappar) stod det:

INGEN FEST UTAN OSS!

MER FAMILJ, MINDRE FEST!

Vadan detta? Jo, jag ska på jobbets julfest ikväll.

(Y sprang runt med sin lapp i nypan under resten av morgonen.)

Krångelkonsulten, nyfunnen pondus, jobbkaos, samt Helga konsult (?)

2011-12-02T00:07:00.000+01:00

Roligt med läsarfrågor! Jag gillar att skriva om jobbet, fast jag ibland oroar mig över min indiskretion. En gammal dröm jag har är att skriva en roman löst baserat på mitt arbetsliv. Det finns alldeles för få bra böcker som handlar om andra yrken än polisens.

Hur bemötte jag krångelkonsulten? Med balans och behärskning. Jag var mycket cool under hela telefonsamtalet och lät nog oberörd, men var det alls inte. Hjärtat bankade och ansikte och hals flammade oklädsamt. Men sånt hörs ju inte på telefon. Intressant nog har jag inte det minsta problem med självbehärskningen inför situationer som denna, men hemma med mina barn blir jag topp tunnor rasande oftare än jag vill tänka på. Man är bra konstigt funtad.

Som jag nämnt tidigare undrar jag om min attityd provocerade honom lite extra. Å andra sidan var han stöddig och otrevlig från allra första början, då jag fortfarande var servil. Det var först i telefonsamtalet som jag tuffade till mig.

Eftersom han varit konstant bufflig blev det också ganska lätt för mig att konstatera att här är det faktiskt inte mig det är fel på. Det är den här killen som har problem, som snedtänder på en fullkomligt normal fråga.

Och så fick jag ju stöd också, allra bäst från min chef, som läste igenom all korrespondens och lyssnade på min redogörelse för telefonsamtalet, och genast satte fingret på den springande punkten: Men vad har han levererat?

Samma fråga ställde hon direkt till honom, varpå han svarade i sedvanligt högdragen stil om hur viktig, upptagen och expertkunnig han är, varpå hon upprepade frågan. Sedan har vi inte hört av honom, och min tro är att vi inte lär göra det heller.

Men jag ska erkänna att det var några kvällar jag hade svårt att somna medan det värsta bråket pågick. Men nu är det över (tror jag). Och nej, jag är inte särskilt rädd för det skitsnack han kanske sprider. Det lär slå tillbaks på honom själv.

Därmed kommer vi in på ett annat ämne, som både gläder och fascinerar mig. På detta jobb har jag hittat en pondus och en auktoritet som jag inte alls lyckades uppamma på mitt förra, annat än i de fackliga förhandlingarna. Jag funderar ganska mycket på varför, både förr och nu. Ett svar är helt enkelt snöbollseffekt. Börjar man känna sig liten och osäker, är det lätt att det fortsätter. Det var något med kulturen på förra jobbet, det var det. Jag kände mig ifrågasatt ända från början, efter bara en månad fick jag veta att en av mina medarbetare var förbannad över att inte han fått jobbet som projektledare, och att han ansåg att han i praktiken utförde det och att jag var inkompetent. Dessutom var jag privat ganska tilltufsad och olycklig efter flera års kombination av barn- och arbetslöshet.

Nu är jag otvivelaktigt tryggare och lyckligare. Och erfarnare förstås. Och lite mer hårdhudad. Häromdagen fick jag kritik av en av ingenjörerna i min projektgrupp. Han tyckte att den riskanalys jag gjort var på en för övergripande och oteknisk nivå. Förr hade jag blivit nervös och känt mig oduglig och avslöjad. Nu blev jag först lite skärrad, men sansade mig sedan. Tänkte efter och insåg att hans kritik var befogad. Jag markerade att jag förstod vad han pratade om, att jag jobbat med liknande saker förut. Bra förslag, är det en sådan här typ av analys du tänker på? Vilka risker tycker du är mest överhängande? Har du förslag på ett format att presentera dem i? Inte? Då föreslår jag att jag skriver in dem i anteckningarna från veckomötet, och uppdaterar dem kontinuerligt där, så slipper vi hålla reda på ytterligare ett dokument.

Det är som att jag förr alltid låg ett eller två steg efter och aldrig hann ifatt. Nu har jag istället ett litet försprång. En marginal, inte alls stor, men tillräcklig. Näsan över vattnet och simdyna. Behöver inte paddla frenetiskt som förr, kan unna mig att flyta och vila ibland.

Det borde vara frid, fröjd och gamman på jobbet, med andra ord. Men det är det inte. Min chef som varit ett stort stöd, en förebild och en mentor har fått sluta under mycket otrevliga former. Min nya chef är ingen mindre än skrytmånsen som inte vill anställa invandrare. Förvisso är han också en gemytlig och gladpratig person som jag officiellt inte alls har något emot. Men av samma kaliber som min förra chef är han inte.

Sålunda behöver jag ett nytt jobb. Så småningom. Det är inte särskilt bråttom. Fast när man väl börjat tänka i de banorna är det lika bra att realisera planerna. Förra veckan hade jag bestämt mig för att tacka nej till konsultjobbet. Nu har jag ändrat mig, och vill fortsätta resonemanget. Vi får se vart det leder.

Jag vill visa hur viktig och duktig jag är, hur gör jag?

2011-11-24T22:08:00.001+01:00

Jo, så här gör du, punkt för punkt:

1. Du har avkrävts en specifikation på dina timmar som du vill fakturera. Nä nu! Svara genast och tala om precis vad du tycker. Du har förstås rätt som vanligt, och här ska ingen komma och ifrågasätta dig. Tala klarspråk!

2. När detta mejl inte besvaras, mejla igen. Men! Viktigt! Kringgå och osynliggör! Mejla inte din motpart utan hennes kollega (en man förstås). Låtsas som att du inte minns att det var din motpart Helga som ska godkänna din faktura. I detta mejl specar du de vid det här laget berömda tolv timmarna: två timmar möte, sex timmar bilkörning, fyra timmar förberedelser.

3. Du får svar att det där måste du ta med Helga. Fan också. Ring hennes manlige kollega. Han framhärdar. Vilken mes. Ingen manlig gemenskap här inte. Låtsas som att du inte har Helgas mobilnummer. Det får du nu.

4. Ring Helga. Följ anvisningarna nedan.
a) Inled i stor stil med säkerhet och tyngd bakom orden! Deklarera självklart och briskt att du vill fakturera de timmar du har lagt ner.
b) När Helga svarar att hon inte sett någon spec ännu, börja då rabbla: två timmar möte, sex timmar bilkörning, fyra timmar ...
c) Bli sur när hon ber dig skicka dem skriftligt. Dags för taktikbyte!
d) Fråga irriterat (men glöm inte att hålla på din självsäkra stil!) om det är något problem här, eller vadå. Tänker ni inte betala, eller.
e) Avbryt Helga så ofta du kan! Hon ska inte få avsluta en enda mening. Viktigt, viktigt. Kanske missar du något av det hon säger*, men det är smällar man får ta. Hon har knappast något värdefullt att komma med. Du ska prata mest!
f) Bli riktigt förbannad när hon ifrågasätter att du med din kompetens och höga timpeng behöver förbereda dig dubbelt så lång tid som mötena tar. Fråga henne om hon alls har förstått vad du håller på med, du är minsann inte någon vanlig simpel datakonsult. Högdraget tonfall och fnysningar är lämpligt här.
g) Taktikbyte igen! Förklara nedlåtande att hon väl förstår att fortsatt samarbete inte är aktuellt efter detta. Nu borde hon allt bli lite rädd.
h) När hon har fräckheten att svara att det begrep hon efter ditt första mejl, skyll då allt på henne. Det var ju för att HON var så aggressiv som du uttryckte dig lite.. eh... rakt på sak.
i) Taktikbyte igen. Dra fram det stora artilleriet. Tala i vaga men hotfulla ordalag om hur goda kontakter du har med er gemensamma kund, och vad du skulle kunna berätta för dem.
j) När hon frågar vad du menar (trög, eller?), svara att du menar att du tänker säga att Helgas företag inte förefaller särskilt intresserade av kvalitetsarbete.
k) Dags för reträtt, hon är tydligen för dum eller arrogant för att ta reson och bli skrämd av detta. Anlägg ett drypande ironiskt tonfall när du önskar henne lycka till i fortsättningen med hennes så kallade verksamhet.
l) Lägg på luren innan hon hinner svara.

5. Mejla Helgas manlige kollega igen, denna gång med kopia till henne:

Efter ett ej speciellt trevlig samtal med Helga så skickar jag här tidspecen igen på den tid jag lagt ner - så Helga kan se den (hon ar CC:ad).

Om det är ett problem att betala för er så må så vara fallet. Lura inte över mig igen några fler gånger bara ;-) Jag har faktiskt jobb som ger intäkter… som jag hellre ägnar mig åt. Jag gillar inte att bli blåst.

Som jag sagt tidigare så har jag jobbat åt Kunden sedan XXX.... jag gör ofta den slutgiltiga bedömningen om Kunden har skött sig och om underleverantörer har skött sig för att få GO till igångkörning. Jag kan inte påstå att mitt intryck av er - eller snarare Helga - har varit speciellt professionellt (...ni andra har skött er).

Tiddelipom. Sedan kan du ta helg med gott samvete och tänka på hur mogen, professionell, kompetent och kunnig du är. Duktig skribent är du också. Med fingertoppskänsla. Nu har du minsann visat var skåpet ska stå.

* Som att jag visst kunde tänka mig att betala för hälften av de aktuella timmarna. Men det tror jag inte att han hörde. Och någon faktura har inte dykt upp. Ännu.

Det som ingen göteborgare vill höra

2011-11-24T15:28:00.000+01:00

Men det är sant. Vädret är så mycket bättre på ostkusten.

Imorse tittade jag misslynt ut genom fönstret och konstaterade: novemberregn. Ryggmärgsreflexen är att nu kommer det att regna resten av dagen. Och kanske imorgon också.

Men när jag går och lunchtränar skiner solen från blå himmel. Och nu är det eftermiddag, klockan är snart halv fyra och dagens sista strålar blänker i fasaden mittemot.

(Fast i Göteborg blir det inte mörkt förrän vid fyratiden. Att mörkret faller här tjugo minuter tidigare har jag fortfarande inte vant mig vid, efter sju år. Min teori är att det beror på öst-väst snarare än nord-syd.)

Otroligt men sant

2011-11-23T20:56:00.001+01:00

Det står ett par leriga springskor i hallen.

De är mina.

Det snusar fridfullt från två sängar, där världens två finaste pojkar sover.

De är också mina.

Till råga på allt vann jag i Wordfeud över smarta lillasyster igår. Ett mindre mirakel, men ändå ett.

posted from Bloggeroid

Helga ha me-ja!

2011-11-22T22:31:00.000+01:00

Tack för svaren om konsult eller inte, både kommentarer och mejl! Jag vill gärna ha fler åsikter och erfarenheter, för och emot! Just nu funderar jag för fullt. Förmodligen måste jag bestämma mig den här veckan. Jag är definitivt intresserad av att jobba som konsult någon gång i livet (och det är företaget och den här chefen verkar mycket bra), den stora frågan är om tillfället är det rätta. Kanske ska jag sitta still i båten ett tag till. Tills Y blir större och kanske eventuellt sover en hel natt någon gång ibland (kommer det någonsin att hända?).

Tyck mer! Fortsättning följer.

Bokdiskussion: The Women's Room

2011-11-20T22:02:00.000+01:00

Ååh, tjejer.. var är ni som ville diskutera Kvinnorummet av Marilyn French? Hojta till i kommentarsfältet eller mejla mig på helgaqocho@gmail.com

En pojke som lär klara sig i livet

2011-11-18T22:40:00.001+01:00

Familjen äter fredagsmys, ostbågar. Q och Y har fått varsin lika stor skål, och Y gofflar i sig sina på nolltid. Sedan slår han sina lovar kring mig.

- Y ha me-a.
- Är ditt mys slut, Y? Var är Y:s ostbågar?

Han pekar belåtet på sin mage, och gnaskar snabbt i sig de ostbågar jag ger honom. Men sedan tycker jag att det räcker, och säger det också. Y funderar. Hans ögon sveper över rummet och faller på nallen. Han skuttar iväg och hämtar den.

- Najja ha me-a!

posted from Bloggeroid

Tolv minuter som gör skillnad

2011-11-16T21:59:00.001+01:00

Jag har genomlidit de två genomtråkigaste dagarna sedan jag började jobba igen för ett halvår sedan. Jag är i Örebro och granskar spec tillsammans med min grupp och med kunden.

Igår - då jag dessutom var rejält trött efter att ha stigit upp klockan fem - ville jag nästan skrika när vi efter två timmar tragglat igenom en av fyrtio sidor.

Nej, granska spec är inte min grej. Jag är alldeles för otålig. Fast kanske är det något tack vare min otålighet som vi faktiskt blev klara också. Det och att vi kämpade på till halv åtta på kvällarna.

Nu ikväll känner jag mig oövervinnerlig. Stark, snygg och smart. Tack vare tolv minuter. Vad gjorde jag då? Var ute och sprang såklart.

Herregud, jag känner inte igen mig själv.

posted from Bloggeroid

I don't know how he does it

2011-11-14T22:18:00.000+01:00

Jag borde kanske inte blogga om det här, men jag behöver skriva av mig beslutsvånda. Och så hoppas jag såklart på kloka kommentarer från mina läsare.

Idag var jag på intervju för ett nytt jobb. Av skäl som jag inte går in på just nu så är jag eventuellt intresserad av att byta. Fast jag vet verkligen inte. Jag sitter definitivt inte i sjön nu. (Det är ju å andra sidan en ny erfarenhet, att söka jobb medan man har ett. Det var ett tag sedan!)

Den här tjänsten är inom konsultbranschen, och det är därför jag skulle behöva goda råd. Jag har ingen aning om vad jag skulle tycka om att jobba som konsult. Blir man livegen? Måste man logga vartenda toabesök? Hinner man hämta och lämna sina barn? Kan man gå tidigt på eftermiddagen och jobba ikapp på kvällen? Hinner man gå och lunchträna? Hinner man ha ett liv utanför jobbet? Skulle jag vara tvungen att sluta med kören?

En anledning till att jag funderar på att söka mig bort efter bara ett halvår är att jag inte ser några utvecklingsmöjligheter där jag är nu. Jag vill bli en bättre projektledare. Jag vill lära mig mer, gå kurser, ha mer erfarna kollegor som jag kan lära mig av. Men får jag det som konsult? Visst kostas man på kurser, men de är på kvällstid. Dagtid ska man vara hos kunden och debitera. (Hur detta går ihop med 40-timmarsveckor förstår jag inte.)

Chefen som intervjuade mig verkade klart intresserad. Vår personkemi funkade. Jag sa som det var, att jag är lockad men tvekar eftersom jag har såpass små barn. då lutade hon sig över bordet, såg mig i ögonen och sa: Varför klarar alla män av det?

En sådan chef vill jag ha, tänkte jag. Men O tog snabbt ner mig på jorden: "För att de är gifta med kvinnor som jobbar deltid och tar ett större ansvar för barnen!"

Är det så? Måste det vara så?

Hur gör karlarna egentligen?

Sent i november

2011-11-13T21:48:00.001+01:00

Idag höststädade jag trädgården, och plockade denna bukett. En sista hälsning från sommaren 2011, som nu är oåterkallerligen förbi. Det var en fin sommar, på många sätt.

Ikväll har jag söndagsångest, för första gången sedan jag började på mitt nya jobb i maj. Det är mindre bra.

posted from Bloggeroid

Nobody's perfect

2011-11-12T21:29:00.000+01:00

En perfekt lördag.

Sovmorgon.

Löskokt ägg och skinkmacka till frukost. Tända ljus och kvittente.

Första frisörbesöket för Y. Efter att ha sett pappa och storebror klippas, bestämmer han sig för att även han vågar. Han blir oemotståndligt söt när gubbhåret är borta. Q är lika söt han med tuppkam på hjässan.

En perfekt springrunda, längsta hittills. Nu kan jag springa fyra kilometer! En lång bit springer jag längs sjön. Dimslöjor och gulnad vass.

Dusch och bastu i sällskap av make och söner.

Eftermiddagskaffe med wienerbröd.

Mustig lammgryta till middag, tiramisu till efterrätt.

Och lagom till kvällsvällingen upptäcker vi att skafferiet är invaderat av ohyra.

Men ett perfekt liv vore väl ointressant. Ohyran kommer från en påse dinkelgröt som nu ligger i frysen och ska återbördas till Saltå kvarn. Allt annat ligger i soporna.

Jag har vin kvar i glaset och nu börjar Downton Abbey.

Tjuvlyssnat

2011-11-11T21:42:00.001+01:00

På bussen kom det imorse på två ganska slitna herrar, den ene med rullator. (Honom kände jag igen, han satte sig bredvid mig för någon vecka sedan, och jag reagerade först med olust eftersom han såg rätt sjavig ut. Men han klarade luktprovet, och då slappnade jag av. Folk får se ut som fan, bara de luktar okej.)

Följande dialog utspann sig:

- Nämen! Haru fixat gaddarna!
- Visst. Så jävla skönt. Blev så trött på jogert. För jävla skönt att kunna käka igen.
(Längre utläggning om lim och lägga tänderna i vatten, varav jag bara förstod hälften.)
- Men fick du pynta själv eller?
- Jovisst. Tjusjutusen.
- Å fan.
(En stunds begrundande tystnad.)
- Men antabusen då?
- Jorå, går på antabus sen den femte mars. Hur fan annars tror du jag hade haft råd med tjusjutusen?

Därefter övergick de till att språka om gemensamma bekanta. Själv gick jag av, och kände mig oförklarligt lycklig.

Tre för mycket

2011-11-09T21:13:00.000+01:00

Tre saker på en dag. En bekräftelse, en incident och en berättelse.

1 På jobbet får jag än en gång höra att någon i ledningen är starkt emot att anställa personer med utomeuropeisk bakgrund. Eftersom det är tredje gången jag hör detta säger jag kom igen, vem fan är det som tycker så? Och varför? Blir häpen över svaret, det var inte den person jag trodde. Svaret på varför är dock ungefär så dumt som jag trodde: de passar inte in. De skulle förstöra gemenskapen.

2 Tunnelbaneperrongen är tom så när som på en ung kille med snickarbyxor. Han tittar upp när jag går förbi, och jag hinner tänka att hans ögon är gråblå innan han tilltalar mig med konstigt tonfall: Vilket land är vi i egentligen?

På reflex ler jag vänligt och säger ursäkta, men redan innan han svarar börjar jag fatta, fast det går långsamt. Jo, alltså, jag har aldrig varit i den här gallerian förut, man skulle kunna tro att man inte var i Sverige. Jag fattar, men låter inte insikten nå mina ögon utan spärrar bara upp dem mer och mer och släpper inte hans blick. Fast du kanske gillar det? Då vänder jag mig om och går.

Beskriver det hela för min frisör medan han klipper mig. Han skrattar och suckar om vartannat och säger att egentligen borde du ha sett bekymrat moderlig ut. Men lille vän, vet du inte var du är? Du verkar alldeles förvirrad, du behöver nog hjälp.

3 Jag hämtar Q hemma hos en kompis. Mamman berättar att hennes pojke älskar Q och är så ivrig att gå till dagmamman numera när han vet att Q kommer att vara där.

Det får jag tillfälle att påminna Q om senare, för han berättar att pojken och ett annat barn har retat honom idag för att han är brun. Han ser ut som att han är gjord av solkräm, tycker de. Och så är hans näsa alldeles för mjuk. (Var får ungjävlarna allt ifrån, tänker jag, men rör inte en min.)

Blev du ledsen, frågar jag. Det förstår jag, det hade jag också blivit. (Bekräfta!) Det var det dummaste jag hört. Man ska faktiskt inte säga sånt. Särskilt inte till sina kompisar. (Markera!) Sa de detta när dagmamman var med? Varför inte, tror du? (Reflektera!)

Min älskade stora lilla son med det svartblankaste håret, med de rosigaste, gosigaste kinderna, med de allra mest strålande mandelögonen. Jag blir arg och vill slå alla som är dumma, hålla dem borta från dig.

Men det kan jag inte.

När det faktiskt funkar

2011-11-09T13:08:00.000+01:00

(Nu är det slut med det stora perspektiven. Nu blir det betraktelser från den egna lilla pölen, förortsmorselivet.)

Hade jag haft en sådan där liten fickalmanacka som jag hade i säkert tjugo år, en sådan som pappa fortfarande har och skriver upp allt i, och regelbundet tappar bort med förtvivlan och rotlöshet som följd (förvånansvärt många gånger har den återbördats till honom av vänliga själar), då skulle jag ha ritat ett stort rött hjärta idag.

För imorse var det en morgon då allt flöt. Q förmåddes stänga av TV:n utan bråk, frukosten intogs utan omkullvälta muggar och glas, påklädning skedde under lek och efter en rimlig mängd tjat, inga små fingrar klämdes i dörrar (en stor oro just nu eftersom Q gärna smäller igen sin dörr mitt för liten brors nyfikna näsa). Klockan var prick åtta när jag låste ytterdörren bakom oss.

Y var känslosam idag. Undrar om han håller på att bli sjuk. Jag konfiskerade en pinne för honom, och Q råkade putta till honom, båda sakerna resulterade i förtvivlad gråt.

Men just idag hade jag gott om tid. Därför, och eftersom morgonen avlöpt väl, hade jag gott om tålamod, och var lugn och avspänd, och kunde sätta mig på golvet i dagmammans hall och ta Y i knät och låta honom snyfta färdigt. Utan en tanke på bussar som går och möten som börjar. Antagligen märkte Y att jag inte var stressad, för snyftningarna avtog snabbt. Sedan skuttade han ner på golvet, och sprang efter Q in i lekrummet.

På lätta fötter gick jag sedan därifrån.

Men allvarligt!

2011-11-07T10:14:00.000+01:00

Ursäkta den ofint ställda frågan, men vad fan är det för jävla fel på folk i Malmö? Jag blir alldeles förfärad över det jag läser här.

Jag vill påstå att mentaliteten här i Stockholm är annorlunda, men säker kan jag förstås inte vara. Jag åker kollektivt till jobbet varje dag och merparten av mina medresenärer är klädda på ett sätt som gör att man kan identifiera deras religion. Inget konstigt med det, och jag har faktiskt aldrig märkt att någon ondgör sig.

Vad tror mina läsare?

Emma gråter, och jag med

2011-11-06T01:33:00.001+01:00

Det är något visst med Emma Thompson när hon gråter. Jag har just sett Howard's End, och gråtit med henne när hon bryter ihop över att mannen hon ska gifta sig med visar sig ha förfört och övergett en sextonårig fattig flicka. Sedan torkar hon tårarna, samtalar länge med honom och förlåter honom.

I Förnuft och känsla är hon lika glad, duktig och kapabel. Ända tills systern Marianne blir dödligt sjuk. Då sitter Emma/Eleanor vid hennes sängkant och gråter. Lämna mig inte. Jag har uthärdat mycket, jag uthärdar allt, men inte att mista dig. Lämna mig inte.

Och till sist, min favoritscen med Emma, i Love actually, då hon upptäcker makens otrohet på ett förfärligt sätt. Julklappen hon tror ska innehålla det smycke hon har tjuvkikat på, visar sig vara en Joni Mitchell-skiva. Det bekräftar hennes misstankar att mannen prasslar med sin yngre kollega. Men ingen får märka något. Hon går undan och gråter ut sin förtvivlan och besvikelse. Sedan torkar hon tårarna och ler och svarar barnen när de ropar på henne. Först senare konfronterar hon mannen, och det tycks som att de försonas.

Det är något obeskrivligt rörande över den glada fasad som rämnar när förtvivlad gråt bara måste ut. Kontroll och duktighet som brister. Kanske känner jag igen mig.

Ikväll gråter jag lite extra över något jag ännu inte har skrivit om.

Ibland blir man själv förvånad

2011-11-04T14:53:00.000+01:00

Det går dåligt för företaget jag jobbar på. Det går dock riktigt bra i mitt projekt, men på grund av omständigheter som jag inte kunnat råda över, visar den ekonomiska kalkylen än så länge på minus.

Igår skrev jag som brukligt min månadsrapport, den som sällan kommenteras men som jag skriver ändå, och tänkte att den här gången kommer det nog att bli hallå.

Mycket riktigt. Någon timme senare kom ett mejl med krav på bättre styrning, uppföljning av ditt och datt, redovisning av hummelihum, möte fredag eftermiddag.

Under förmiddagen förberedde jag mig, och gick på ganska darriga ben in i lejonets kula. För det stormar runt mig. Den senaste veckan har jag blivit betydligt klokare än jag var innan. Av en person som jag har det största förtroende för har jag fått höra de mest hårresande historier. Jag tänkte att det nog var min tur nu.

En timme senare vacklade jag ut. Lättad och häpen. För diskussionen var konstruktiv och saklig på varenda punkt. Jag gjorde bra ifrån mig, jag hade svar på alla frågor, det erkännes. Men även de obehagliga besked jag hade att lämna togs emot på ett sansat sätt.

Omtumlande. På ett bra sätt, antar jag.

Idag för trettio år sedan

2011-11-03T09:26:00.000+01:00

Idag för trettio år sedan satt jag på ett tåg som stod vid perrongen i Katrineholm. Jag hade varit hos pappa i Stockholm över allhelgonahelgen (höstlov hade vi inte på den tiden) och skulle nu hem till mamma och styvfar i Göteborg. Och till en ny liten person. Dagen innan hade min lillasyster kommit till världen.

Tåget stod stilla eftersom det snöat kraftigt. Vi blev kvar i Katrineholm i flera timmar. Jag minns fortfarande utsikten genom fönstret. Till slut kom jag i alla fall fram till Göteborg, och blev för ovanlighetens skull mött av styvfar. Vi åkte direkt till BB.

Jag minns att mamma var klädd i något oformligt mönstrat, och att hon var översvallande glad att se mig. Själv var jag lite avvaktande, hon luktade inte alls som hon brukade, och var annorlunda i största allmänhet. (Förlossningen hade varit jobbig.) Jag tog fram den present jag hade förberett, en leksak att hänga över spjälsängen, med nallar och kaniner utsågade i plywood och målade i olika färger. Ära vare gud i höjden, denna har jag gjort i slöjden. Jag minns inte mammas reaktion speciellt, men efteråt har hon många gånger berättat att hon blev mycket rörd.

Bebisen, min syster, denna historias huvudperson, minns jag knappt alls. Jag minns den genomskinliga plastlådan hon låg i och den gula filten. Jag minns svart hår och rött ansikte, eller är det från alla kort jag har sett?

På natten sov jag i mammas tomma säng, något som annars var strängt förbjudet. Min styvfar som inte var någon virtuos på känslor opponerade sig inte alls. Där kände jag återigen den mammalukt jag saknat.

De kom hem efter några dagar. De första nätterna vaknade jag när hon skrek, sedan lärde jag mig att sova igenom det. Hon blev roligare och roligare för varje dag. När hon fyllde sex månader bakade jag en tårta åt henne. När jag åtta år senare flyttade till USA var det henne jag saknade allra mest. Hon skickade mig en liten teckning som föreställde henne och mig och en massa hjärtan, och som jag hade i plånboken i åratal ända tills den stals, plånboken alltså. Tårarna väller upp när jag skriver detta. (Fan, jag sitter ju på jobbet!)

En helt annan sak var att styvfars och min relation försämrades betydligt sedan hon kom till världen. Eller snarare, att hans likgiltighet eller oförmåga att uttrycka, eller svartsjuka, eller vad i helvete det nu var, gentemot mig, blev tydligare. Han älskar mig också, det vet jag. Men på ett komplicerat sätt.

Men alla älskar vi henne. Och jag är så obeskrivligt glad att hon kom till världen den där måndagen i november för trettio år sedan.

Himmel! Mina juveler!

2011-11-01T21:03:00.000+01:00

(Titeln är ett citat, förstås. Från en av mina litterära favoritpersonligheter.)

Vi hade en förtroendekris i helgahushållet förra veckan. O städade ur pojkarnas ryggsäckar, och gjorde därvid ett fynd som han utan ett ord överlämnade till mig. Två armband, det ena i guld, det andra i silver. Ganska värdefulla alltså.

Jag drog mig till minnes att jag för ett tag sedan - kanske i samband med tjuvbeskyllningarna? - av någon anledning misstänkt att Q rotat i mitt smyckeskrin. Jag minns inte varför, om det stod öppet eller om jag sett honom där. Jag frågade, och han nekade, och jag släppte ämnet.

Dock inte nu. Jag stegade upp för trappan med långa arga steg, och la armbanden framför Q där han satt på golvet framför TV:n. Han blickade upp mot mig och sa ett tyst förlåt. Jag satte mig ner och förklarade för honom att jag fått guldarmbandet när min mormor dog, att jag tänkte på henne när jag såg det, och att jag köpt silverarmbandet i present till mig själv när jag var ung och just hade träffat pappa och bodde i Spanien. Vidare att jag gärna visar honom mina smycken om han ber om det, jag förstår lockelsen, men att han faktiskt inte får rota i dem på egen hand, för de är mina. Mina finsaker.

Så långt allt väl. Q tycktes begripa det jag sa, kanske för att det var i jag-form och autentiskt och känsloladdat i bästa Jesper Juul-stil. Men sedan kom vi på kollisionskurs. Jag ville förstås veta varför han tagit armbanden, vad han tänkt göra med dem, och om han tagit något annat, och fler praktiska, logiska vuxenfrågor.

Men Q teg. Teg och snodde runt, och himlade med ögonen, och muttrade "vet inte". Ju mer jag frågade, desto mer konstrade han, och jag blev allt argare. Ju argare jag blev, desto mindre intresserad blev han av att fortsätta diskussionen. Förstås.

Det tog mig nästan hela dagen att lugna ner mig. Inte blev det bättre av att jag upptäckte att jag saknade en ring. (Ironiskt nog en ring som jag fått av mamma. Den var försvunnen i många år, då jag själv knyckt den av henne och petat ner den i soffan. Ringen återfanns när soffan kläddes om.)

Jag skämdes över min egen reaktion, och kunde inte riktigt bena ut vad som var vad. Kränkt av att Q rotar bland mina grejer? Nja. Orolig för att han kunde haft bort dem? Orolig för att han kanske tagit något mer? Orolig för att han är förtappad och förhärdad?

Nej, inte det senare i alla fall. Jag kunde till och med skratta åt min pappas förundrade kommentar: han kan väl inte ha tänkt sälja dem ändå. Nej, knappast. Jag kan inte se femårige Q stega upp på förortstorget för att försöka byta till sig godis mot armband.

Nej, det som störde mig mest var nog känslan av förlorad kontroll. Vad är sant och inte. Förlorad kontroll också över mig själv och mina känslor. Min unge lyckas träffa mig i veka livet där ingen annan kommer åt.

Nu står smyckeskrinet på en hylla i garderoben ett tag. Det känns lugnast så. Häromdagen la Q huvudet mot min arm, och sa spontant och ofrågad att han bara tagit de två armbanden ("guld och silver"), inget annat.

Jag har lånat Jesper Juuls senaste bok och är ikväll alldeles för trött för att läsa mer än ett par sidor. Men där hittar jag följande citat:

Det som avgör om förhållandet håller är om det upplevs som meningsfullt..... Att det är meningsfullt betyder inte ständig harmoni eller lycka. Att ett förhållande är meningsfullt betyder att det är berikande i den meningen att det utmanar dig att utvecklas som människa och medmänniska. Dessa utmaningar kommer för det mesta som en överraskning för oss, och vi gillar dem inget vidare när de dyker upp. Så är det i alla kärleksförhållanden, även i de kärleksfulla relationer vi har till barn och ungdomar.

Beröm och storm

2011-10-31T13:26:00.001+01:00

Mitt jobb är ömsom vin, ömsom vatten.

Vin i min närmaste omgivning där allt funkar helt fenomenalt. Projektet rullar på och kräver precis lagom mycket av mig. Jag petar lite här, puffar lite där, rättar till, håller igen, driver på. En stor leverans är snart fullbordad och kunden är överlycklig. Medarbetarna är trötta men nöjda.

Min chef var med på ett av mina veckomöten nyligen. Efteråt vände sig en av de äldre medarbetarna till henne och sa: Den mest avgörande faktorn för hur det går i ett projekt är om man har en stark och professionell projektledning, så som vi har fått i Helga. Har man bara det klarar man det mesta.

Hörde du vilket fint beröm du fick, sa chefen till mig i bilen efteråt. Såg du hur alla nickade och höll med. Bättre beröm än så får man inte, så sträck på dig!

Jag sträcker på mig, och gläds. Men är samtidigt också orolig. För några led bort stormar det som fan. Skitsnack och intriger, panik och stress. Och det verkar som att jag kommer att mista en trogen allierad.

Själv sitter jag i båten, än så länge. Men suckar och konstaterar att aldrig kan man slappna av riktigt.

Äktenskaplig SMS-konversation

2011-10-27T21:17:00.000+02:00

Telefonen ringer, det är en ung kvinna som presenterar sig med namn och söker O. Jag svarar att han inte är hemma nu och frågar vad det gäller. Hon stammar att det gäller ett erbjudande och ber att få återkomma. O är på jobbet, jag bestämmer mig för att retas med honom via SMS.

Det ringde nån brud, Mira. Tur man inte är misstänksam.

Fan, jag har ju sagt åt henne att inte ringa.

Du får ha bättre pli på älskarinnorna. Hon är säkert med barn.

Tror du? Helvete.

Hehehehe.

Vi har ungefär lika knäpp humor.

(Fast jag googlade förstås telefonnumret. Mira ringde från Egmonts förlag, som vi har en tidningsprenumeration ifrån.)

Liten pottsork

2011-10-24T14:19:00.000+02:00

Jag förvånas ofta över hur lika mina söner är, trots avsaknaden av gemensamma gener. De är energiska, envisa, fysiska, godmodiga och hetlevrade. Bägge två.

Men ibland påminns jag om att de faktiskt är olika också. Och om att hur väl man än förbereder sig så blir det sällan precis som man tänkt sig. Inför andra barnet var jag ganska cool, det här kunde jag ju. Det gick så bra första gången. Och vad får vi? En unge som aldrig sover.

För ett kontrollfreak som jag är det en läxa jag behöver lära och lära om, att man aldrig vet vad man får. Gilla läget.

Just nu är det inte svårt att göra. För lilla Y-myran, en storlek mindre än storebror i samma ålder, och långt mindre verbal, har kommit på en sak alldeles själv, alldeles utan påtryckningar, långt innan samma tanke slagit oss föräldrar. Behov ska inte uträttas i blöjan, behov ska uträttas i pottan.

Dissa pottan, dissa pottan, var helgens mantra. Inte mindre än fyra gånger dissades pottan igår. Imorse gled han ur sängen, pilade in i badrummet, drog av pyjamas och blöja och kissade i pottan. Efter frukost var det dags igen. Vid inspektion konstaterade jag att det hänt ännu större saker. Y var mäkta stolt, och sprang till pappa för att avge en glädjestrålande rapport. BAJS!

Ännu inte två och ett halvt. (Storebror var nästan tre.)

Vi drar en barmhärtig slöja över det vredesutbrott och den kamp som följde när Y-mamma och Y hade olika åsikter om huruvida man ändå måste ha blöja på sig när man går till dagmamman. Sa jag envis och viljestark?

Projektledarreflex

2011-10-21T14:59:00.000+02:00

Jag har en bra chef. Jag beskrev senaste konsultkrånglet för henne, och frågade om det var rimligt att han förutom den höga timtaxan också debiterar restid som arbetstid. Nej, det tyckte hon inte.

Men du ska inte svara på hans mejl, sa hon. Då kommer han att fakturera de där tolv timmarna, som amen i kyrkan. Du är projektledare och effektiv och ärlig och vill ha ett avslut, därför vill du svara honom. Motstå den impulsen. Kommer han tillbaka med en faktura, då bestrider vi den. Jag backar dig till hundra procent. Men gör det inte enkelt för honom.

Hon har rätt. Jag ville mejla och meddela att jag härmed betraktade samarbetet som avslutat, men tvekade utan att riktigt veta varför. Nu fattar jag.

Skönt att sluta arbetsveckan med ett beslut och en insikt.

Oh brother

2011-10-19T22:09:00.000+02:00

Kaostimmen före läggdags. O är på styrelsemöte, jag försöker skotta undan så mycket jag hinner i sovrummet och Q:s rum innan barnen ska läggas. Städhjälpen kommer imorgon så en turboröjning är av nöden.

Q sitter och leker i en flyttlåda som hamnat i matrummet på sin väg mot återvinningen. Y vill förstås sitta där också, men Q hindrar effektivt hans inklättringsförsök medelst välriktade sparkar. Y skriker i ilska, smärta och förtvivlan när sparkarna träffar.

Jag blir arg, för tjugonde gången. Den senaste timmen har jag oupphörligen varit på Q när han varit dum mot lillebror. Så jag ryter så att fönsterrutorna skallrar.

Q anlägger en försmädlig min som gör mig ännu argare. Men han slutar sparka, och då passar Y på att klättra in i lådan och sätter sig ner han också. Jag grälar, Q grimaserar. Y höjer handen och hytter med pekfingret åt mig med en boxande rörelse, och så skanderar han: Bumma-mamma, bumma-mamma, bumma-mamma.

Jag retirerar. Inte mycket annat att göra mot denna brodersallians.

Helga klumpeduns

2011-10-19T11:18:00.000+02:00

Suck. Ännu en krångelkonsult förpestar mitt liv.

Jag tycker att jag har viss diplomatisk förmåga, och jag är inte helt oäven på att formulera mig. Med mina närmaste medarbetare har jag inga samarbetsproblem alls, tvärtom. De gillar mig och jag dem.

Men med konsulter tycks det vara en annan sak. Krångelnissen från i somras gick i taket när jag ifrågasatte att hans besvärliga attityd samt att hans arbete tagit dubbelt så lång tid som utlovat. Och nu har jag visst fått ännu en ovän.

Nuvarande krångelkille blev arg när jag bad honom speca de tolv timmar (à 1500 kr) han sagt sig ha lagt ner på vårt samarbete hittills. Dels var jag lite förvånad över att två möten på vardera en timme, visserligen med restid och förberedelser, kunde bli så mycket, dels måste jag kunna motivera alla projektets kostnader för ledningen.

Han snedtände, milt sagt. Inatt (!) skrev han ett mejl som i princip gick ut på att begrep jag inte själv hur detta kunde bli tolv timmar så kunde jag varsegod själv försöka läsa in mig på hans specialområde och se hur lång tid det skulle ta. Samt att han minsann har andra kunder han hellre ägnar sig åt.

Där fick jag för diplomatisk förmåga. (Den kan jag ju använda till att fundera ut om det överhuvudtaget går att fortsätta med någon form av samarbete efter en sådan tirad.)

Visst fattar jag att ingen gillar att bli ifrågasatt. Men å andra sidan tycks det mig som att viss vana vid detta borde ingå i konsultrollen.

Vidare funderar jag på om en del av problemet ligger i min attityd. Jag försöker vara saklig, professionell och som sagt diplomatisk. Det är en strategi som funkar på många, men kanske inte på alla? Möjligen triggar den de här ganska buffliga männen till att bli än buffligare.

Och så är det detta med mejl. Med krångelkonsult ett försiggick krånglet per telefon, men i fall två har vi mejlat och det har sina risker. Å andra sidan överväger fördelarna med mejl tycker jag. Det är tidseffektivt och praktiskt. Ett mejl finns kvar, man vet vad man har sagt och bestämt.

Jag kanske överskattar min förmåga att skriva, men det är jag i så fall sannerligen inte ensam om. Fan vad det skrivs dåligt här i världen.

Mer än något annat retar det mig att jag ändå tar åt mig av bufflet. Nog nu. Nu skiter jag i honom.

Skam

2011-10-16T19:25:00.000+02:00

Detta är fullkomligt upprörande. Att världssamfundet i decennier struntat i att göra något åt situationen i Nordkorea är faktiskt skamligt. Både O och jag svalde tårarna när bilder på svältande nordkoreanska barn visades på nyheterna igår.

(Och ja, självklart svider det extra mycket i hjärtat när dessa barn liknar våra egna.)

Älskar

2011-10-14T22:17:00.001+02:00

Jag är så otroligt kär i mina ungar. Hur mycket tur kan man ha i livet? Tänk att just jag skulle få just dem!

De senaste dagarna har jag haft en Morrisseylåt på hjärnan som jag måst nynna på: Please please please let me get what I want. Men när slutklämmen kommer - Lord knows it would be the first time - kan jag bara inte sjunga med längre. Det går inte.

Nu sover de. Jag ska läsa Asterix och dricka rödvin.

posted from Bloggeroid

Natten som gick

2011-10-13T15:16:00.001+02:00

19:30 Jag nattar Y med välling, bok och tandborstning. Han somnar genast.

20:00 Jag går in till Q och avlöser O i läsandet av Pettson får julbesök. O åker till båtklubben där han ska tillbringa natten. Två vaktpass om året åligger oss, och det är alltid O som utför dem.

22:00 hade jag tänkt ligga i min säng, men så blir det inte. Oklart varför. Spotify, Wordfeud, bloggläsning. Fan att det ska vara så svårt att slita sig och komma i säng.

23:00 släcker jag i alla fall lampan. Y snusar och sover bredvid mig, Q sover i sin säng.

01:30 väcks jag av ett avgrundsvrål: PAPPA! Y har vaknat, eller nej förresten, han är nog inte vaken alls. Det är problemet. I sitt halvsovande tillstånd vet han bara två saker: vill ha pappa. Pappa inte här. I tjugo minuter skriks det på pappa, varvat med dumma mamma! och välriktade sparkar. Jag ringer O för moraliskt stöd, han suckar när han hör skriken. Men efter en stund ändrar de karaktär. Y har insett att han är ensam i sovrummet, och börjar då ynkligt ropa på mig. Jag erbjuder välling och att ligga på min arm, vilket nådigt accepteras. Halleluja, han somnar om. Jag med.

Några timmar senare, oklart när, tassar det i hallen. Q kryper upp bredvid mig. Ytterligare någon tid senare är det trångt och varmt i dubbelsängen. Gossarna har säkert en halvmeters marginal till sängkanten, i mitten ligger jag. Krånglar mig loss och lägger mig i Q:s säng.

04:30 nytt tassande. Q, tänker jag sömnigt. Men det är Y, lille Y. Nattens andra vällingflaska* har han hämtat från nattduksbordet och har med sig, redig som han är. Han kryper upp hos mig och dricker ur den och så somnar vi om, i Q:s säng.

05:00, skulle jag tro, tassar det i trappan av något större steg. O har kommit hem och går ner till gästrummet för att lägga sig i hopp om att sova ostört åtminstone några timmar.

06:30 vaknar pojkarna samtidigt, lika pratsamma båda två. Jag tar med mig Y in till stora sängen där Q ligger och ropar på oss. Lyckas faktiskt dåsa en stund mellan de två snacksaliga.

07:00 är det obönhörligen dags att gå upp.

Hur märkligt det än kan låta känner jag mig ganska utvilad idag. Ett slående bevis på den mänskliga anpassningsförmågan.

* Ja, han trycker i sig två flaskor välling per natt. Helt förkastligt, jag vet. Men han äter bra på dagen och just nu argumenterar vi inte med gallskrik på småtimmarna. Kall färdigblandad välling funkar så att vi får sova.

Ta mig tusan, det funkar

2011-10-13T10:23:00.000+02:00

De senaste dagarna har jag verkligen ansträngt mig för att att tänka att Q gör så gott han kan. Att han samarbetar även om det inte alltid är tydligt för mig. Att om det blir knas i en speciell situation så beror det på att han inte klarar av att hantera situationen. Att det han då behöver är hjälp att ta sig ur den, inte skäll.

Gamla tankegångar, sådana som jag nickat förnumstigt åt när jag läst om dem. Men de är så svåra att ens komma ihåg, än mindre applicera när jag står där med en vrålande, sparkande femåring vid fötterna. Då kopplas reptilhjärnan in och jag går på instinkt. Det här blogginlägget hjälpte mig att minnas, och att styra mitt beteende.

Och banne mig. Om det var detta eller att månen var full och lufttrycket rätt, eller något annat outgrundligt, men de senaste dagarna har vi haft det så bra tillsammans. Lugn och harmoni har präglat helgahushållet.

Bang!

2011-10-10T12:54:00.001+02:00

Jag har börjat läsa Beata Arnborgs bok om Barbro Alving och är alldeles betagen. Beskrivningen av en ung målmedveten kvinna som vågar och vill i en tid då kvinnor inte förväntades vare sig det ena eller det andra. Eller är det fel? I vissa avseenden var det kanske bättre förr? Idag tror vi att vi är jämställda och blir överraskade när vi stöter på motstånd. Kanske var det lättare förr, när man visste exakt hur motståndet såg ut?

Nå, detta är högst ofärdiga tankegångar från min sida. Åter till Bang. Jag ler med visst igenkännande åt tonen, stilen i hennes brev och dagböcker. Sådär skrev man förr. Sådär skrev jag också förr, tror jag. Det är roligt, kvickt, raljerande, självmedvetet och något prövande i längden. Svårt och svart betvingas med fyndiga formuleringar:

Har man glasögon från tre år och väger 80 kg när man är 17 år då kan man bara bli humorist!

Ändå verkar hon livet igenom ha varit mycket älskad, av både män och kvinnor. Och inte minst: hon hade en kärleksfull pappa.

Jag börjar tro på det alltmer. En stark faktor för kvinnlig framgång är pappas kärlek. Jag läste en gång att vissa kvinnor går genom livet med en osynlig prinsesskrona på huvudet, en övertygelse om att de duger, räcker, är värda att älskas. Självkänsla om man så vill. Man kan vara ganska säker på vem som har satt dit den där prinsesskronan en gång i tiden.

Pappa.

Irriterande rubrik

2011-10-07T15:18:00.000+02:00

Adoptivbarnet som förändrade världen

Nu blir jag sådär taggig och ordmärkande igen.

Nej, det är klart att man inte ska analysera sönder kvällstidningsrubriker, de är per definition urkorkade. Men ändå.

Orkar förresten inte analysera, blir bara arg. Nu ska jag åka hem och hämta - inte mina adoptivbarn. Utan mina barn. Mina vackra, fina, älskade, starka, pestiga, ljuvliga, smarta, livliga, stundom vansinnesframkallande barn som är det utan tvekan största och bästa som har hänt mig. Och de råkar vara adopterade.

Koll på läget

2011-10-07T08:03:00.002+02:00

Morgonbestyr, jag är halvklädd.

- Mamma, varför gungar dina lår när du går?
- Därför att kvinnor ofta har mera fett på kroppen än män och barn. Underhudsfett.
- Ja just det. Så att de ska kunna föda barn!
- Precis. Fast jag har ju inte gjort det.
- Nä, för din livmoder är för liten!

Säger Q och snor vidare in i sitt rum, vidare, framåt mot nästa ämne. Kvar står jag och ser mig förbluffad i spegeln. Nog för att jag vet att jag förklarat sakernas tillstånd, men att han hade begripit exakt?

posted from Bloggeroid

Eftertanke om trots

2011-10-05T11:10:00.001+02:00

Jag har återfått fotfästet efter förra veckans panikreaktion angående Q:s beteende. I efterhand kan jag skratta åt det, varför tog jag åt mig så av det mamma kläckte ur sig? Och hur kunde hon, vars omdöme jag annars litat på när det gäller Q, plötsligt tappa detsamma?

En del av svaret hittar jag i den bok jag läser just nu: Att möta sitt barn - och sig själv. Det är en klok och resonerande bok utan konkreta råd eller pekpinnar. Dess budskap går ut på att man hellre ska försöka lyssna på och förstå sitt barn och det barnet uttrycker i ord eller handling, än att medelst diverse metoder försöka locka fram "rätt" beteende. Boken diskuterar också mycket det som uttrycks i titeln, att man i umgänget med sina barn också möter sig själv, den man är och den man var som barn.

Detta märkte jag för första gången när Q var liten. Jag använde samma smeknamn på honom som jag själv hört när jag var liten, ord jag inte hört på trettio år. (Min kusin gör likadant. Hon kallar sin son Putte, vilket förbryllade mig lite. När mamma kom på besök uppenbarade sig förklaringen. Putte var morfars smeknamn på min morbror, min kusins pappa, död sedan femton år.)

Men ibland gör det ont att möta sig själv och den man var, och hur man hade det. När jag var fem år som Q hade min pappa just flyttat ut, förtvivlad och besviken. Mamma var inte mindre förtvivlad, och dessutom (om jag känner henne rätt) plågad av skuldkänslor.

Hur mamma hade det som femåring vet jag inte så noga. Men jag undrar om det var så bra. Hon låg på sjukhus långa tider som litet barn. Hon hade en lillebror och en storebror, tre barn i en familj med en tidvis deprimerad mamma, min mormor.

Mammas egen mormor var varm och trygg och kärleksfull. Mamma älskar själv att vara mormor, hon har en mycket tydlig bild av hur hon vill vara i sitt mormoreri. Ägna sig åt dottersonen en hel dag, gå på bio, ha trevligt tillsammans. Vad som händer när Q ifrågasätter och saboterar det uttänkta scenariot är inte svårt att räkna ut.

När jag skriver det här blir jag full i skratt. Precis samma sak hände mellan mamma och mig när jag var deprimerad under barnlöshetsåren. Hon reagerade oerhört starkt på min sorg, eller snarare - det hon reagerade på var sin egen oförmåga att lösa mina problem. Det var inget jag begärde av henne, jag ville att hon skulle lyssna och trösta, och avvisade argt hennes förslag på att exempelvis skriva ut antidepressivum till mig. (Mer om detta har jag skrivit här.)

Det är bara att konstatera att min starka och kompetenta son slår mig med hästlängder ännu en gång. Fem år gammal gör han det som tog mig över trettio år att våga göra.

Insikten fyller mig med glädje och stolthet.

Tjuv och tjuv det ska du heta

2011-09-29T23:07:00.000+02:00

Det är mycket med Q nu. Igår saknade vi en av hushållets mobiltelefoner, som det går att spela på. (Min jobbtelefon går förresten inte att spela pingvinspel eller Angry Birds på. Mycket märkligt. Bara Wordfeud och sånt tråkigt.) Den låg under Q:s huvudkudde med urladdat batteri.

O blev irriterad, och frågade mig var Q förresten fått nya favoritleksaken beyblades ifrån. Jag svarade att han sagt sig ha fått dem av en kompis hos dagmamman, och insåg plötsligt att det ju inte behövde ligga till så.

Vid middagen verkade Q moloken, och när vi frågade hur det varit hos dagmamman, svarade han att kompisen kallat honom för tjuv. Närmare frågor besvarades inte. Vi bestämde oss för att avvakta till nattningen, Q och jag brukar ligga och prata en stund och då kommer ofta både det ena och det andra fram.

Men just denna kväll var Q trött och somnade redan innan jag läst klart, så jag blev inget klokare. Pratade både med mamma och med O om saken. "Han är en tjuv", sa O barskt. "Barn som stjäl gör det för att de har ångest", sa mamma, "själv stal jag som en korp."

Jamen tack som fan, vad mycket lugnare jag känner mig. Herregud, omgiven av galningar.

Men imorse var Q och jag först uppe, och jag tog honom i knät och stängde av TV:n och förklarade att jag ville prata om en sak. Varför sa kompisen att du är en tjuv? Vet inte. Fick du beybladesen av honom? Ja. Kanske. Förresten var de inte hans, utan dagmammans. Okej Q, då gör vi såhär. Vi tar med dem till dagmamman, och lämnar tillbaka dem till kompisen. Det ville inte Q, men han gav med sig. Han lyssnade med till en början motvilligt på min historia om hur jag knyckte gamla mormors vackra mosaikörhängen när jag var fem år. Fast kanske inte så som jag hoppats: "Hur snodde du dem?", undrade han intresserat.

Hos dagmamman blir allt enkelt. Vi tar ett litet prat, säger hon. Det här behöver vi inte göra stor sak av, de allra flesta barn har någon gång tagit något som de tycker är fint. Och när jag hämtar på eftermiddagen har de pratat och rett ut saken. Leksakerna tillhörde faktiskt inte kompisen, utan ingick i dagmammans leksaksbatteri.

Q verkar lika lättad som jag. Såklart. Från hans synpunkt måste epitetet tjuv ha varit djupt orättvist.

Vi får en trevlig kväll tillsammans.

Självkänsla?

2011-09-28T22:59:00.001+02:00

Mina funderingar från förra inlägget fick sig en extra skjuts igår kväll, men på ett djupt personligt plan. Mamma har varit på besök, och hade tillbringat dagen med Q. Lillebror Y fick vara hos dagmamman, men mormor och Q skulle ha en dag tillsammans och gå på bio.

Själv var jag på resa över dagen, och åkte direkt från tåget till träningen. På vägen ringde jag mamma för att höra hur dagen avlöpt. Genast hörde jag på hennes tonfall att något inte var bra.

Han vill verkligen provocera, sa hon. Han sitter inte still en sekund (jo, på bion! Men inte på tunnelbanan, eller någon annanstans.). Han ignorerar tillsägelser. Låter bli att svara, inte bara när hon förmanar utan även vid social konversation. Han försöker springa ifrån henne på stan.

Det är som att han drivs av något han inte själv förstår, sa hon. Och det är en känsla jag har haft också.

Först blev jag orimligt ledsen. På Q och för Q. Lite ledsen på mamma också, det kändes på något vis som att hon svek mig och Q. Om den känslan är adekvat eller om det är något knasigt eko från min egen barndom, vet jag inte riktigt.

Jo, något adekvat är den. Mamma är en underbar mormor, men hon är också mycket dominant till sin personlighet. Hon gillar helt enkelt att styra och ställa, och gillar inte alls att underordna sig. Fast det är hon inte själv så medveten om. Vidare är hon van vid ganska fogliga barn. Sådana som jag. Men Q är inte alls sådan som jag var.

Känslan dämpades i alla fall senare på kvällen, efter träning och middag, då mamma och jag satte oss ner och pratade en stund.

Någon riktig reda i det hela lyckades vi förstås inte bringa. Q har börjat provocera mamma på samma sätt som han retas med O och mig. Smart som han är hittar han snabbt det mest effektiva sättet att göra det på. Mamma är lomhörd, och blir därmed extra stressad och arg när Q inte svarar eftersom hon först tror att det är hon som inte har hört honom.

Att Q inkluderar sin mormor i den närmaste kretsen, de man jävlas med, är förstås en sorts kärleksförklaring eller uttryck för närhet. Det förstår både hon och jag.

Men så sa mamma en sak som gjorde mig djupt fundersam. Vi borde stärka Q:s självkänsla, tycker hon. Han provocerar fram situationer som leder till bråk och misslyckanden. Det har blivit en ond cirkel.

Och jag blir så jävla orolig med en gång. Fan, vad har vi gjort för fel? Fan, är det den där dumma kommentaren om att det syns på honom att han är adopterad, som spökar? Eller något annat? Hur mår han egentligen? Hur kan man veta hur ens barn mår? Fan, borde jag ens lyssna på mamma, har hon någon aning?

Fan.

Överkänslig adoptivförälder med taggarna utåt?

2011-09-28T14:37:00.000+02:00

Avslutningen på en för övrigt intressant debatt hos Maja har fått mig att fundera en hel del. Signaturen Marie skriver så här:

Adoption är, trots allt, en relativt ovanlig företeelse i Sverige. ---- Man kan gissningsvis ta sig igenom förskola, skola och rentav leva ett helt liv utan att direkt komma i kontakt med någon som adopterat eller adopterats. Det känns ibland som att kunskapskravsribban för oss som saknar erfarenhet av adoptioner läggs orimligt högt. River man den finns det ingen tolerans, allt hamnar direkt i ett känsligt läge. Är det så bra?

Det här är svårt, tycker jag. För det är ett faktum att mina barns utseende gör att deras omgivning kommer att dra slutsatser om dem under hela deras liv. Så länge de är barn och i sällskap med mig eller O, kommer folk förmodligen att göra den helt korrekta observationen att de är adopterade. Så långt allt väl. Hittills har vi aldrig mött annat än positiva reaktioner på detta. (Jag rannsakar mitt minne, är det verkligen sant? Men jo, jag tror faktiskt det. De som inte gillar företeelsen adoption är tydligen diskreta, eller så är jag ouppmärksam.)

Jag är smärtsamt medveten om att jag inte alltid kommer att stå vid mina barns sida och kunna fånga upp omgivningens reaktioner, eller för den delen utgöra en förklaring med min blotta närvaro. Aha, asiatiskt barn, svensk mamma, alltså adoption. När de är tonåringar, unga vuxna, medelålders, gamla, kommer deras koreanska utseende att sticka ut (förhoppningvis allt mindre i takt med att Sverige blir alltmer mångkulturellt). Men de kommer förmodligen, gång på gång, få frågan: var kommer du ifrån? En fråga jag aldrig får. En fråga som föranleds av deras utseende. Kommer de att känna så här? Blotta tanken sliter min själ i stycken.

Och då fälls taggar och tigerklor ut. Nej, jag vill inte, jag vägrar leva i en värld där det är okej att diskutera huruvida man kan älska ett adopterat barn lika mycket som ett biologiskt, och där ifrågasättandet av denna diskussion möts av storögd förvåning och anklagelser om inskränkthet. För det måste ju vara okej att diskutera?

Visst fan måste det vara det. Och kanske gör jag mina barn en björntjänst med min attityd. Men jag blir faktiskt förbannad och sårad, både å mina och deras vägnar, när det pratas om egna barn. När bekanta som mycket väl vet att jag har adopterat, pratar om någon som har både adopterade och egna barn. Hur tänker man då? (Svar: förmodligen inte alls.)

Hittills har jag tigit. För den sociala fernissan skulle spricka och trilla av i bitar om jag hade sagt det jag tänkte. Men jag kanske skulle börja göra det?

Sedan jag började fundera på det här har jag insett att frågan omfattar mer än adoption. Häromdagen pratade jag med en kollega, som har ett funktionshindrat barn, och ett barn som inte är det. Han har noterat att människor refererar till det ena barnet som "dom" och det andra som "vi". Uteslutande respektive inkluderande. Min chef anförtror mig att det finns starka åsikter inom företagets ledning angående omöjligheten att anställa ingenjörer med icke-svensk bakgrund. "De skulle inte passa in här." Jag häpnar.

Nej så fan om taggar och klor kan fällas in. Bara temporärt i så fall, för vässning. Jag tänker nog fortsätta vara ömhudad, överkänslig och jobbig. Kanske ännu mera så.

Bra replik

2011-09-28T10:11:00.000+02:00

Jag gillar inte Maria Sveland något vidare, fast jag inte riktigt fattar varför. Men hennes artikel i DN idag var riktigt bra, det erkännes. Visst ställs det helt andra krav på mödrar än fäder, visst är modersrollen långt mer komplex och skuldtyngd än fadersditon.

Blir än mer nyfiken på boken, men det är många före mig i bibliotekets reservationskö, och många böcker ligger på nattduksbordet också.

En fredag

2011-09-24T00:26:00.000+02:00

Klockan ringer kvart i sju, jag dödar den med ett bestämt slag och lika bestämt mumlar jag till O: jag skiter i jobbfrukosten idag. Jo, för på jobbet serveras det frukost varje fredag halv nio. Trevligt, men inte anpassat till småbarnsföräldrar som kan lämna tidigast åtta på dagis och som har mer än en halvtimmes restid till jobbet.

Fast egentligen var det ju O som skulle lämna idag, så att jag skulle hinna till frukosten. Men eftersom jag ju ändå inte gör det, och han har ett möte tio i nio, byter vi. Det gäller att vara flexibel. O gör frukost, smoothie och mackor medan jag duschar. Jag går sedan upp till TV:n och lyckas med milt våld slita Q därifrån. Efter frukosten hjälper O Q med kläderna, sedan går han. Jag klär på Y. Q leker med sina beyblades och svarar "bara en match till!" när jag förvarnar att det snart är dags att gå. Men när jag slängt på mig kläder, mascara och dragit en borste genom håret, släpper han leksakerna snällt. Lillebror Y följer förstås med dit storebror går. Han ska också ha skor, jacka och mössa, precis som storebror. Så är vi klara, och går hand i hand alla tre till dagmamman.

Lämningen går smidigt. Q störtar iväg och vinkar förstrött bakom ryggen när jag ropar hejdå. Y vill kramas några gånger men gör sedan likadant. Jösses vad bra inskolningen har gått. Jösses vad bra vi har det.

Jag promenerar till bussen och fryser om händerna. Vid busshållplatsen kommer jag på att jag glömt min lunchlåda. Dividerar med mig själv. Om jag går hem och hämtar den hinner jag inte till det dagliga projektmötet. Men jag kan ta mötet hemifrån (det är per telefon) och sedan åka till jobbet i lugn och ro. Jobba hemifrån hela dagen? Frestande, men nej. Det gjorde jag igår.

Eftersom det bara tar tio minuter att gå hem (jämfört med nästan femtio till jobbet) har jag god tid att läsa dagens mejl före mötet. Så börjar vi. Vi sitter i fyra olika städer. Det är en dryg vecka kvar till leverans av första prototypen. Läget är kritiskt, det är långt ifrån säkert att vi blir klara i tid. Och det är jag som ska sy ihop det hela. Idag är det fredag, idag vill kunden ha en rapport. Vi går igenom delsystemen ett efter ett. För ett av dem är jag allvarligt oroad. Vi vet inte alls hur mycket arbete det är kvar att göra.

Men vi skrattar också, en hel del. Häromdagen när jag fyllde år sjöng de andra för mig. Igår kallade de mig för slavdrivare, och idag skojar en av killarna om att han inte kunnat sova av oro för att jag ska gräla på honom. Men de gör alltid som jag säger. Bara en sådan sak.

Mötet drar några minuter över tiden. Sånt brukar jag alltid notera, jag försöker vara noga med att hålla mötestider. Själv avskyr jag långa ineffektiva möten. Jag packar ihop dator - och matlåda! - och går till bussen. Pratar med en leverantör på vägen. De har gjort fel i en leverans men ställer annars upp på ett fantastiskt sätt. Tänker att när det här är över vill jag skicka en tårta till dem, undrar hur jag skulle ordna det rent praktiskt. Dyka upp på fredagsfikat med en tårtkartong?

Bussen dröjer, och jag fryser. När jag är nästan framme ringer biträdande projektledaren, en kunnig man i femtioårsåldern. Jag gillar och respekterar honom högt och rent, och det verkar ömsesidigt. Strul med en annan leverantör. De har orderbekräftat 25 enheter till den 16 september, sedan backat och sagt att vi ska få 5 enheter denna vecka (när?) och resten vecka 42 vilket är två veckor för sent.

Här blir det nog ingen tårta. Jag ringer leverantörens säljchef, en bullrig skåning som jag pratat med ett par gånger tidigare. (Han vill bjuda mig på middag, vilket gjorde mig misstänksam, men O påstår att det är så det går till. Nåja, karln har ju inte ens sett mig så skamliga avsikter kan han väl inte ha.) Nu försäkrar han bullrande att detta ska ordnas. Nå, låt se.

Jag jobbar lite, äter lunch, tar en promenad till biblioteket för att hämta reserverad bok, jobbar mera. Pratar flera gånger med min biträdande. Pratar också med en annan medarbetare, och tar upp en sak jag funderat på sedan igår. Han ska på kurs utomlands i två dagar nästa vecka, vilket kom som en total överraskning för mig. Fast jag i förra veckan frågade alla om de hade andra åtaganden än detta projekt under de närmaste veckorna. Han erkänner att han glömt nämna kursen för mig. Jag säger att vi båda behöver vara tydligare. Innerst inne tycker jag att han gjort fel och inte jag, men i någon mening är det sant det jag säger. Jag behöver lära mig att bli (ännu) tydligare. Att förklara för medarbetarna att nu förväntar jag mig att ni jobbar med detta och inget annat och får ni andra uppgifter av någon annan vill jag veta om det.

Lägligt nog kommer VD:n förbi mitt i dessa tankegångar, och vill veta hur det går. Jovars, bra. Vi kommer inte att leverera alla prototyper till utsatt datum, men några. Kunden är införstådd med detta. Jamen vi kan ju inte fakturera förrän vi levererat allt, säger VD:n, jag vill helst att vi levererar allt samtidigt. Då får du ge mig en dubbelt så stor projektgrupp, säger jag sturskt. Och förresten kan du hjälpa mig. Se till att andra inte kommer och rycker i mina medarbetare den närmaste tiden. Rätt vad det är vill någon säljare ha med en av konstruktörerna på ett möte, sånt dyker inte upp på min radar förrän det är för sent. Ditt projekt går först, svarar VD:n, det kan du hälsa alla.

O och jag växlar många mejl under eftermiddagen, om diverse spörsmål, främst var vi ska äta på lördag kväll. Mamma kommer på besök några dagar och ska passa barnen så att vi kan gå ut och äta. Det var säkert ett år sedan sist, jag gläder mig.

Ringer återigen den bullrige säljchefen och frågar hur det går för de 5 enheter som skulle komma denna vecka, nu är veckan snart slut. Och när kommer resten? Någon timme senare ringer hans inte alls bullrige utan synnerligen timide underhuggare som har pratat med moderbolaget i Tyskland, och usch, det var inte roligt, de kan inte skicka någonting förrän på måndag.

På måndag! Då kommer det fram först på onsdag. Ånej, det duger inte. Den timide blir nu dessutom olycklig och förklarar att hade han kunnat sätta sig i bilen och åka till Tyskland och hämta grejerna hade han gjort det, men.. Det är just det du borde göra, säger jag obarmhärtigt. Jag är inte otrevlig utan bibehåller en silkeslent vänlig ton, med vilken jag förklarar att detta måste lösas och det är inte mitt problem att lösa. Nu är jag t-y-d-l-i-g, det hör jag själv.

Ringer även den bullrige som bullrar mindre, han suckar istället och ojar sig över vilken hemsk dag han har haft. Jag är fortsatt vänlig men skoningslös. Efteråt klappar hjärtat av ilska och jag vankar av och an i korridoren. Handfallenheten hos både bullrig och timid gör mig vansinnig. Jag behöver prata med någon, så jag ringer min biträdande. Tillsammans tar vi fram namn och telefonnummer till leverantörens VD. Ska jag ringa också honom? Dumt kanske, överreaktion kanske? Fast vad har vi att förlora?

Jag ringer, och hamnar hos en telefonsvarare där jag kort förklarar mitt ärende. Går sedan in till min egen VD, det är bara han och jag kvar på kontoret, klockan närmar sig fem. Jag har aldrig varit med om något liknande, säger jag upprört. Han suckar. Vi är för små, säger han. Det är likadant jämt.

Efteråt tänker jag att detta är nytt för mig. Jag har bara jobbat på stora företag. Men så banne mig om jag tänker bli undfallen för det. Visserligen är vi små, men vi är kunder. Och vår kund, som vi levererar till, är inte liten!

Jag tänker vara som Carl Bildt, a medium-sized dog with a big dog attitude. Låtsas som att jag inte förstår att jag är liten och obetydlig.

Pratar med biträdande en sista gång, önskar honom trevlig helg. Vi är båda molokna. Nu blir vi försenade. Men vi har gjort det vi har kunnat. Nu tar vi helg, och nya tag på måndag.

Jag byter om i jobbets omklädningsrum, och cyklar hemåt. Har inte kommit långt då telefonen ringer, och det bullrar glatt och inte alls handfallet i andra änden. Nu skickas en bil till Tyskland för att hämta godset, avfärd därifrån lördag eftermiddag, ankomst Skåne söndag, ankomst Örebro måndag morgon. Jag tackar honom varmt.

Biträdande måste informeras, och vi skrattar i telefonen. Hur många gånger har vi pratat idag, tolv? Jag cyklar hemåt och tänker att jag nu är strålande nöjd med dagens arbete, men för tio minuter sedan var jag missnöjd. Fast min insats inte förändrats alls, det är ju leverantören som ändrat sig. Det är skönt att cykla, fast det blåser. Tänk att man varje år hinner glömma hur vackert det är med röda och gula löv.

Hem kommer jag sent, närmare sex, och bubblar entusiastiskt om dagens händelser för O som lyssnar intresserat, och som berättar om en stöddig typ på sitt jobb. Y äter banan framför Bolibompa på köksdatorn och Q är hos en kompis.

Plötsligt ringer telefonen, det är leverantörens VD som vill försäkra sig om att jag fått de besked jag vill ha. Jaha då tack så mycket. Det var värst vad jag lyckades sätta fart på dem, säger jag belåtet efteråt.

Hämtar Q hos kompisen, inget bråk eller tjafs. Han är trött och kelen, jag bär honom hela vägen hem. Titta hur vackert rött vildvinet har blivit, säger jag.

Till middag äter vi grönkålssoppa och fiskgryta med matvete. Den ene äter bara fisk, den andre bara matvete, ingen äter soppa. Pojkarna leker i bästa samförstånd med Duplo en stund, sedan är det läggdags för den lille, jag hör genom sovrumsdörren hur O läser för honom. Q får byta till pyjamas och äta lite ostbågar framför TV:n. Jag sitter hos honom i soffan och spelar Wordfeud. Sedan läser vi i hans säng och han somnar snabbt.

O bastar och duschar och lägger sig tidigt. Jag surfar och bloggar.

En intensiv dag avslutad med en fin kväll. Imorgon är det lördag. Septemberlördag. Det låter fint.

Skryt

2011-09-20T09:06:00.001+02:00

Småpratade med en kollega igår och blev fundersam. Vad är det som driver vissa människor att slänga in lite småskryt i varannan mening? Vi småpratade som sagt, och han informerade mig i förbigående att han haft femmor i alla ämnen på högskolan samt haft en så utomordentligt effektiv studieteknik att han knappt behövt plugga.

Jaha.

Själv skulle jag inte komma på tanken att kläcka ur mig något liknande. Frågorna hopar sig. Är det något i min attityd som provocerar honom att tuppa sig? Eller går det bara på rutin? Skulle min karriär ta fart om jag började göra likadant? Tala om hur duktig jag är lite förstrött sådär, överdriva lite?

Nä. Det är nog ett ålderstecken, för jag blir bara trött. Mitt i en mening reser jag mig, ler vänligt och förklarar att jag måste hämta kaffe. Just precis nu.

posted from Bloggeroid

Första stenen

2011-09-19T11:50:00.001+02:00

På lördagkvällen blir jag sittande när de andra har lagt sig och tittar på Boy A på tv. Jag har sett den förut, så jag stänger av för att slippa se slutet. Det är en mycket bra film, bra och plågsam.

Filmen är löst baserat på fallet med James Bulger, som bortfördes och dödades 1993. Uppståndelsen var stor när det visade sig att de skyldiga var två tioåriga pojkar. Jag minns händelsen väl, jag minns min avsky inför rättegången och det uppskruvade tonläget. Vad är det som gör att ett helt samhälle så fullständigt tappar sans och vett? Vad är det för en inbyggd paradox som gör att reaktionerna blir än mer hatiska när det upptäcks att förövarna själva är barn? Vilken rationellt tänkande vuxen tror på allvar att barn är godare än vuxna, att de har spärrar som vuxna saknar?

Jag förmanar min äldste son. Ger honom mycket beröm. För de senaste dagarna tycks han ha hittat något. Behärskning och impulskontroll. Det har hänt flera gånger att lillebror klippt till utan att storebror genast slagit tillbaka.

Behärskning och impulskontroll. När man är fem år. När man är tio år. När man är fyrtio år. Själv måste jag fortfarande sätta mig på händerna ibland.

Det är inte lätt att vara människa. Jag kastar då inte första stenen.

Något rätt i alla fall

2011-09-18T18:59:00.000+02:00

Lördag kväll ute i stugan, "moshoo" alias morfar* är på besök. Som vanligt har kvällen varit intensiv med klättrande, klängande, skrattande gossar överallt. Toppat med lördagsgodis.

Y, säger jag i det att jag tar honom i knät och ger honom en kram, nu är det läggdags. Dags att välja bok och dricka välling ("nejji") och borsta tänderna.

Jaa! Säger Y och sätter kurs på bokhyllan. Pyjamas på i flygande fläng, nejji och tandborste och så läser vi två böcker och så släcker vi lampan. Y försöker konversera mig en stund på sitt obegripliga Y-språk, snor runt och skuffas men när jag stryker honom över huvudet slappnar han av och på mindre än fem minuter sover han.

Han sover inte hela natten igenom. Han sparkas och kränger och vill ha välling och ibland vaknar han och gallskriker skräckslaget. Men han gillar att gå och lägga sig numera. Han somnar tryggt och lugnt.

När han kom med oss hem från Korea för lite mer än ett år sedan var det inte så. Då var han rädd att släppa taget, rädd att sänka garden, rädd att somna, orolig att vi skulle försvinna. Dagtid sov han aldrig mer än tjugo minuter, ibland längre om han fick sova på min mage.

Så jag tror att vår strategi har varit rätt. För oss. För Q. För Y.

(Återkom om ett decennium när jag ligger hos mina tonåringar om kvällen för att de ska somna, då kanske jag har ändrat åsikt.)

* Morfar/moshoo och Y gjorde en upptäckt för några veckor sedan. Varandra. Nu har de väldigt roligt ihop.

Lämna hämta hetsa

2011-09-12T16:19:00.001+02:00

Nu har det börjat igen. Ge mig en hemmafru, någon. Eller ännu hellre en hemmaman.

Suck.

posted from Bloggeroid

Marriage of true minds

2011-09-10T13:48:00.000+02:00

För några år sedan skrev jag ett inlägg med den titeln, men citat går ju att återanvända. Ännu ett citat - av Gun-Britt Sundström - faller mig i minnet, att lycklig tvåsamhet förmodligen är lika avundsvärd som den är ovanlig.

Debatten om skilsmässoboken Happy, happy är jätteintressant. Jag måste läsa den.

Nä, det är fan inte lätt att vara gift alla gånger. Men i likhet med Ann Heberlein vill inte jag heller sluta tro på tvåsamheten. Och ja, det behövs skildringar av mogna äktenskap som överlevt både det ena och det andra. En sådan ska jag skriva någon gång.

I väntan på detta tröstar jag mig med Margareta Strömstedts underbara kommentar om sitt äktenskap: "De första tjugofem åren var värst. Sedan blev det lättare."

En humanistisk ingenjör är en bättre ingenjör

2011-09-09T11:13:00.000+02:00

Detta är en text jag började skriva i somras (när debatten var aktuell i media) utan att orka slutföra den. Men händelser i mitt eget liv (se nedan om kompetens vs attityd) har aktualiserat resonemanget igen. So, here goes, ett litet hopkok. Håll till godo!

Jag har lite slött följt debatten som blossade upp efter Svenskt Näringslivs famösa förslag att.. ja, vad föreslog de egentligen? Är det någon som vet? Exakt? Det uppfattades som ett enormt angrepp på humaniora i största allmänhet, och det kanske det också var. Men när jag googlar halvhjärtat hittar jag bara uppskruvade debattinlägg, inte förslaget som sådant.

Jag minns att jag grälade en gång för länge sen med en bekant om vilka bevekelsegrunder man ska ha för sitt yrkesval. Jag menade att man inte kan flumma runt i några år, välja kurser efter hjärtat, plugga bara det man tycker är kul, och sedan komma ut i arbetslivet och bli besviken för att ingen vill anställa en. Med pappa och mamma som förebilder (båda gillar sina yrken, båda har gjort aktiva val, den ena tjänar mycket och tycker att det är viktigt, den andre tjänar lite och bryr sig mindre om pengar) konstaterade jag tidigt att ekonomin skulle vara en tung faktor i mitt utbildningsval.

Vännen tyckte att min inställning var upprörande, och att världen vore hemsk om alla resonerade så krasst som jag. Ja, jo, det hade hon ju rätt i. Fast hur skulle den se ut om alla resonerade som hon?

Själv tycker jag nog ungefär som skribenterna i denna artikel. Jag har tryckt i mig en förskräcklig massa hållfasthetslära, laserteknik och elektromagnetisk fältteori som jag aldrig någonsin har haft den minsta nytta av i yrkeslivet. Vad utbildningen på Chalmers emellertid lärde mig var tekniken att tillgodogöra mig stora mängder teori på ganska kort tid. Den stärkte mitt självförtroende och vässade mitt kritiska och analytiska tänkande.

Utöver hållfasthetsläran och andra obligatoriska kurser så pluggade jag franska och teknikhistoria i fyran när man äntligen fick välja. Till skillnad från mina kursare läste jag inga kurser i ekonomi eller organisation, vilket jag ångrar mycket. Det hade varit intressant, lärorikt och troligen mycket enklare för mig än rymdteknik och audioteknik som jag istället valde, av någon sorts prestige. Jag ville visa att jag kunde, att jag inte duckade för svåra tekniska ämnen.

Utanför Chalmers har jag studerat spanska i både USA och Spanien, och de kunskaperna var den direkta orsaken till att jag fick jobb som säljare några år efter examen. I USA läste jag också en fantastisk kurs som hette Western Civilization som är det roligaste och mest spännande jag studerat någon gång. Vår lärare var ingen lärare utan en estradör och presentatör. Varje vecka fick vi skriva en uppsats på en sida. Vi drillades stenhårt i tekniken inledning, tes, bärande argument, avslutning. Pang, färdigt! Det är en kurs jag har haft nytta av!

Nu är väl jag inte någon typisk ingenjör, det medges. Den del av mitt arbetsliv som ägnats åt renodlat tekniska uppgifter är bara några år (tråkiga sådana). Så kanske är jag inte representativ. Men jag vill ändå hävda att de flesta i min omgivning, i likhet med mig, inte alls arbetar med samma saker som de en gång studerade. Utbildningen gav dem en bas att stå på, verktyg att använda, lärde dem ett vetenskapligt förhållningssätt. Men sedan måste man ändå vara beredd på att lära om och lära nytt på varje nytt jobb man har.

Med den här inställningen fostras ingenjörer som min krånglige konsult. Som briljerar med det tekniska men visar sig ha svårigheter att relatera till något utanför den egna naveln. Som stöder sig tungt på sin egenupplevda kompetens men som har en hårresande attityd och rejäla samarbetsproblem.

Inspirationsläsning

2011-09-09T10:15:00.000+02:00

Eller varför inte inspiration till läsning? Så här ser min reservationslista på bilblioteket ut just nu:

(Tyvärr är sökmotorn ungefär lika kass som tidigare! Lär av Adlibris!)

Beata Arnborg: Krig, kvinnor och Gud: en biografi om Barbro Alving
Carina Burman: Djävulspakten: Gösta Ekmans liv och konstnärsskap
Maria Sveland m fl: Happy, happy: en bok om skilsmässa

(Vad är förresten prylen med att en titel inte kan stå för sig själv utan måste kompletteras med ett kolon och en förklarande bisats?)

Johan Theorin: Sankta Psyko
Helena von Zweigbergk: Anna och Mats bor inte här längre

Och så försökte jag hitta Karriärhandbok för kvinnor av Hanna Lumikero och Solveig Norberg, men den har inte biblioteket. Bu!

Det lär ta ett tag innan alla reserverade böcker dimper in, under tiden har jag en försvarlig hög böcker som jag hittade vid städningen av bokhyllan i januari, då jag var hög av svält. Där finns bl a Middlesex och Vi, de drunknade. Och så ska jag läsa ut The Women's Room förstås.

Apropå det - någon mer än Rwandamamman och annannan som vill diskutera den senare? Diskussionen kommer att föras per mejl!

Kompetens vs attityd. Samt härskartekniker.

2011-09-08T21:44:00.000+02:00

Sedan jag kom tillbaka från semestern för några veckor sedan har jag lyckats formulera en sanning som har spökat för mig länge, i flera år. Det är först nu jag kan sätta fingret på den.

Kompetens är nog så bra och nödvändig, men minst lika viktig är attityden. Det ska jag aldrig glömma när det gäller att värdera och utvärdera medarbetare.

Under semestern och fram till igår hade jag stora problem med en inhyrd konsult. Inhyrd för att jobba åt oss medan ordinarie projektmedlemmar - även jag - åtnjöt välförtjänt semester.

Jag såg till att vara tillgänglig under hela min semester. Läste mejl varje dag, svarade i mobilen. Den här killen ringde inte mig en enda gång. Däremot ringde jag honom en gång i veckan för att höra hur arbetet fortskred.

Detta var inga samtal jag såg fram emot, för karln pratade omkull mig varenda gång. Med långa tekniska utläggningar där han berättade om alla motgångar han stött på (normalt i konstruktionsarbete), hur lämnad åt sitt öde han var när ingen annan svarade i telefon (?? - han ringde ju aldrig mig, och dessutom: att folk var på semester var uppdragets förutsättning. Annars hade vi gjort jobbet själva.), hur många fester med polarna han tvingats tacka nej till, att han hade sin dotter denna vecka och därmed inte hann jobba så mycket (och HUR kan de senare vara mitt problem?).

Arg och omkullpratad var jag varje gång vi lade på, med det jag borde ha sagt snurrande i huvudet.

Han hittade mina akilleshälar och gick rakt på dem. Tekniken. Viljan att tillmötesgå, att vara trevlig, att inte ställa jobbiga krav.

När jag beskrev det hela för min chef, sa hon direkt: Det där är härskartekniker. Han försöker spela på ditt dåliga samvete. Medvetet eller omedvetet. Hans privata åtaganden har faktiskt inte med uppdraget att göra.

Nu är jag kvitt honom, gudskelov. Förutom allt stök och bök så blev han två veckor försenad och debiterade mer än dubbelt så många timmar som det ursprungliga estimatet var. Jag gick förstås i taket och vägrade betala. Förhandling vidtog, som avslutades igår. Mycket lärorikt, men resultatmässigt inte en av mina bästa förhandlingar. Fakturan justerades ner med en veckas arbete.

Men jag är lättad, och många erfarenheter rikare.

Tänka sig

2011-09-07T23:36:00.000+02:00

Ibland blir man förvånad.

När jag kommer hemcyklande möts jag av glädjestrålande Q i språngmarsch ut från kompisens hus. Efter maten ska jag och K spela dataspel! (K är pojke. Dataspelet är Lego Star Wars, djävulens påfund som får små pojkar att bli förbytta när det är dags att stänga av.)

Vi äter middag, och mitt i den knackar det på dörren. Utanför står jämnåriga flickan F och vill leka med Q. Javisst, vi ska bara äta först. Kom tillbaka om en liten stund.

Q jublar. Han vill leka med F. Pappa, kan du gå hem till K och tala om för honom att jag inte vill spela dataspel längre.

Men får inte K vara med och leka då? Nej, för han gillar inte F. Men det gör jag!

Så kommer F, och hon och Q lägger pärlplattor. Y hänger över bordskanten och vill vara med, och får nådigt några pärlor att kasta på golvet. Han får inte en enda råsop.

Star Wars dissat till förmån för pärlplattor. Undrens tid är inte förbi.

Ett dåligt samvete mindre

2011-09-07T23:30:00.000+02:00

Äntligen - Ä-N-TL-I-G-E-N - har jag kommit mig för att skriva klart ettårsrapporten för Y. Den som skulle ha varit inskickad i maj. Men nu är den skriven och klar. Bilder är bifogade. På åtminstone två av dem syns Y i vänsterprofil. Höger öga som omges av ett ringformat skrubbsår, är bortvänt.

Lättnaden är påtaglig.

Solvarma björnbär

2011-09-02T22:30:00.001+02:00

Det är en högst oväntat sak som har fått mig att njuta extra mycket av vistelserna både på Sommarön och i stugan. På båda ställena är tillvaron mig tidvis lite för svår, det praktiska joxet överväldigar mig. Och då kickar melankolin och ältandet in.

Gnoti seavton. Hur gammal ska man bli innan man känner sig själv och kan hantera sig? För lika väl som jag vet att jag deppar ihop av stök och bök, lika väl vet jag att jag redan som mycket liten var natur- och skönhetsdyrkare. Att motion höjer humöret, det begrep jag först som vuxen, men det har jag nu vetat i åtminstone femton år.

Springa, alltså. Motion och naturupplevelse i ett. Det bästa med årets vistelse på Sommarön var att jag började springa (och bada efteråt). Och när jag kommer ut till stugan efter en intensiv arbetsvecka, avslutad med en tvådagarssittning med kunden, då är det springskogen jag längtar till. Det är något visst med skogen så här års om eftermiddagen, ljuset verkar komma från själva luften.

Jag återvänder hem till läsande make i solstol, nytänd grill, fyra lyckliga barn samt en synnerligen olycklig groda. Det arma djuret är upphittat av de fyra och är orsaken till deras glädje.

Jag går ner till björnbärssnåret bakom duschhuset och klättrar över de vassa rankorna, fastnar, klättrar igen och plockar en hel skål full av blanka svällande bär. De smakar precis likadant som bären som växte på radhusgården i Mölndal där vi bodde på åttiotalet. Ungefär då jag skrev en lista i min dagbok på saker som är bra att göra när man behöver bli glad: ta en promenad, ta en dusch, läsa gamla brev.

Känn dig själv. Jag behöver bli bättre på det.

Nu känner jag mig lite sorgsen, efter en lång dag som avslutades med femåringsbråk. Men jag vet boten: sömn. Läggdags.

Känn dig själv.

Skönhetsindustrin avslöjad

2011-08-31T09:45:00.000+02:00

O är fnasslig i ansiktet efter duschen, och ska iväg ut bland folk. Jag griper efter första bästa krämburk, och ger honom.

- Lumene nattkräm, läser O.

Som förväntat kommer frågan direkt från Q.

- Mamma, vad är nattkräm för något?
- Det är kräm som man har i ansiktet på kvällen så att man ska se vackrare ut när man vaknar på morgonen.
- Nej, men på riktigt, mamma!
- Men det är ungefär det det är.

Q ser högeligen skeptisk ut.

- Det kan väl aldrig funka!

Det blir bättre

2011-08-30T12:47:00.000+02:00

För ungefär ett år sedan, minns inte exakt när, hade jag ångest när O skulle resa bort en natt. Jag vågade inte, orkade inte vara ensam med barnen på natten. Y sov så dåligt, därmed också jag, och jag var så dränerad och sliten att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.

Inatt gick O vakt på båtklubben, mellan kl 20 och 05. När han åkte hemifrån var stämningen irriterad. Q hade mot sin vana somnat på eftermiddagen, sovit för länge och råkat kissa på sig i sömnen. Han excellerade i pestighet, och då ska ni veta kära läsare, att när min äldste son verkligen vill jävlas, då kan han!

Men jag lyckades få i dem middag, och satte dem sedan framför en film medan jag röjde i köket och gjorde i ordning veckans matlådor. Sedan fick Q stanna uppe en stund till medan jag nattade sömnig Y, som faktiskt somnade snabbt. Jag gick och la mig tillsammans med Q redan vid tiotiden. Efter sagoläsning plöjde jag helgens tidningar och släckte halv tolv.

Jag hade svårt att somna, det kändes som jag inte sovit alls när Y vaknade vid ettiden och grät efter pappa. Förtvivlad gråt som inte ville stilla sig, men så småningom accepterade han faktum samt vällingflaskan. Nästa uppvak (och välling) var vid femtiden. Halv sju steg jag upp, då hade O kommit hem och lagt sig att sova i gästrummet.

Frukost och påklädning gick smidigt, och sedan iväg till dagmamman. Inskolning pågår. O har hittills ansvarat för den, och Y har klarat det bra, efter några dagars protester tycker han nu att det är roligt att gå dit. Men idag blev han plötsligt ledsen och grät när jag skulle gå. Kombinationen natt utan pappa och mamma som lämnar var honom tydligen övermäktig. Vi lyckades med gemensamma krafter distrahera honom, och dagmammans lilla hundvalp var till god hjälp. Han slutade gråta, och jag smet iväg.

Först på bussen kom jag på det. Det gick ju bra! Jag klarade det! Vag mycket det har hänt på ett år ändå.

Kvinnorummet

2011-08-30T10:37:00.001+02:00

Sitter på tåget och läser The Women's Room och är alldeles fascinerad. (Förlåt annannan, jag kan inte hålla mig! Hoppas din bok kommer snart!) This novel changes lives, står det på pärmen, det log jag åt, men ja. Jag kan förstå att den har gjort det.

Historien om hemmafrun som blir feminist är fängslande i sig, beskrivningarna av uppslukande småbarnsmammeliv är på pricken. Uppslukad och invaderad blir man, samtidigt som kärleken till barnen är det starkaste man varit med om. Nära barnen lever man "at the blind true core of life".

Nästan ännu bättre är författarröstens utvikningar om livet, konsten, kärleken, allt. Jag skulle kunna peppra er med bra citat.

Tvåhundra sidor in i boken är jag redo att utnämna den till årets bästa.

posted from Bloggeroid

Kvinnor är inte kloka

2011-08-29T10:15:00.001+02:00

Nu är det slutgiltigt bevisat.

Mattias Flink lär också ha blivit överöst av friarbrev i fängelset. Undrar om Bobbys mamma fått några? Eller den kvinna som i vredesmod ströp sin femåriga dotter i en källare i Bergsjön. Det är nog tjugo år sedan det hände men jag minns det väl. Särskilt minns jag en tv-intervju med henne. Hon var totalt ensam. Trasig uppväxt förstås, och hennes fosterföräldrar hade en kort tid efter mordet hört av sig för att meddela att de hädanefter aldrig mer ville ha kontakt med henne.

Nej, våld och aggressivitet hos en kvinna - eller ännu värre - hos en mamma, hu så hemskt.

Men för män är det ju en annan sak. De flesta av oss tänder förvisso inte på massmördare. Men Persbrandt är ju supersexig tycker alla. Lite lagom aggressiv sådär. Och Rhett Butler, en av filmhistoriens store älskare. Faktum är att han både misshandlar och våldtar Scarlett O'Hara, som bara älskar honom tillbaka. Det finns förstås massor av fler exempel på farliga, missförstådda och därmed attraktiva män. En man att tämja med kärlek. Bara jag förstår honom. Bara hos mig kommer han att gråta ut och vara svag.

Ibland blir jag bara så trött på sakernas tillstånd.

(Ja, jag började på The Women's Room imorse. Märks det?)

De finns överallt, igen

2011-08-28T21:37:00.001+02:00

Igår var jag tillbaka hos min kör efter ett halvårs uppehåll. Det var mycket trevligt. Roligt att sjunga igen, roligt att träffa mina vänner, roligt att bli välkomnad, de har visst saknat mig.

På fikarasten småpratade jag med en av damerna som jag känner lite bättre än de andra, förhörde mig om gemensamma bekanta. En sådan gör IVF just nu, och i konversationen sa jag något i stil med att man mår ju för jävligt tidvis under behandlingarna, man är inte sitt bästa jag just då.

En av herrarna, en gråskäggig man som nyligen uppnått pensionsålder, som stått bredvid och lyssnat, nickade med emfas. Detta vet jag också något om! Vi höll också på med olika behandlingar, min fru och jag. Och när det äntligen fungerade, dog vårt barn vid förlossningen. Navelsträngen låg runt halsen.

Sedan orkade vi inte mer.

Tårarna sköt upp i mina ögon, utan förvarning, och lika snabbt vällde de över. De gick inte att dölja.

Jag la handen på hans arm och sa att jag blir alldeles tagen av det du berättar. Samlade mig sedan, och sa lite generat, här står jag och tjuter över något som du varit med om.

Han log vänligt. Det är tjugofyra år sedan nu, sa han enkelt.

Hur överlever man?

Fast det gör man ju. Min vän från kören och hans fru, jag har träffat också henne, lever ett gott liv tillsammans. Till hösten ska de resa till Nya Zeeland. De har en fin båt som de tillbringar semestrarna i. Jag har känt honom i sex år nu och alltid uppfattat honom som en lycklig människa. Sånt syns faktiskt utanpå.

Men hela eftermiddagen är min röst gråtdarrig.

Citatquiz, igen

2011-08-26T22:29:00.000+02:00

Är ni mogna för ett citat till? Detta är från en bok jag nyss har avslutat och som jag blev ganska imponerad och betryckt av. Betryckt, av flera skäl.

Kattarp, år 1859

Nu ska jag berätta. Det är september och en man som kallas för skräddarmästaren går över sin gård i den lilla byn Kattarp. Han är storväxt och mörksvettig om halsen och ryggen. Trots den svåra, åsktunga hettan är han klädd i fodrad väst med präktiga bröstfickor. Han bär en brun påse och kring hans ben rör sig en katt oroligt. Mannen går till den fuktiga platsen under kattlekan, busken med vitrosa blommor och smala, långa blad. Där i den lösa marken har han grävt en grop. Genomskinliga rop hörs från säcken när han lägger ned den. Katten går av och an, slingrar sig runt benen på skräddaren då han, som han alltid gör, begraver hennes ungar under jord och sand.

--

Denna eftermiddag kommer en pojke åkande från Fårabäck, Sallerups socken. Han är faderlös och ska bli lärling hos gubben. Far är död, som mamma sade när hon väckte honom den morgonen och bakom henne stod Christina och Frederick med tjocka, gråa ansikten. Och han hade tittat på henne och frågat, Mamma, vart går de döda, och hon hade svarat, Inte någonstans, de blir alltid kvar. Och sedan dess hade han tänkt att pappan fortfarande var där, fanns någonstans i huset, gömd innanför skikten av tapeter och väggar där han satt som en fukt, en imma, eller vad vålnader nu består av. Där satt han i sin otydliga skepnad och betraktade dem alla genom en mörk spegel. Även i denna stund, när kärran stannar framför skräddarens hus, tycker han att han förnimmer faderns blick genom spegeln, försiktigt sökande över axlarna, ryggen.

Gossen blir stående inför skräddarens mörka tegelhus. Håller sin väska av trä tätt intill magen.

Åskan lutar sig mot slätten, mjukt kvävande. Han hör en katt jama någonstans ifrån.

Skräddarmästaren kommer runt huset. Ser på gossen.

- Så det är dig jag har fått.

Trädgårdstips efterlyses

2011-08-25T23:05:00.000+02:00

Finns det några kunniga trädgårdsfantaster bland mina läsare? Jag behöver inspiration.

Förr, i mitt förra liv, det som levdes i ett litet gult hus i Göteborg, var jag entusiastisk trädgårdsägare. Jag fixade och donade och påtade och grävde. Sådde fröplantor och satte lökar och hade mig. Ett och annat projekt blev misslyckat men de flesta blev riktigt bra. Eller är det minnet som spelar mig ett spratt? Det jag minns är i alla fall en lummig trädgård på en sluttning, där kersen visserligen var en plåga men där rhododendronhäckarna tornade högre än huset, där luktärterna klättrade och doftade, där lisorna skimrade i skuggrabatten, där tobak svajade i vinden, där djupröda lejongap tävlade med brandliljor om att fånga aftonsolens glöd. Och så vidare. (Jag blir så tagen av mitt eget bildspråk att jag glömmer bort att huset låg på en sluttning mot öster, tji aftonsol med andra ord.)

Sedan vidtog några års exil under vilka jag saknade trädgården oerhört. Så fick vi Q, och så småningom blev vi med trädgård igen. Först en, vid sommarstugan. Sedan ytterligare en, vid radhuset.

Den senare består strängt taget av tre rabatter. De är långt ifrån perfekta men med ganska liten insats går det att få dem snygga. Jag tjofsar ner massor av lök på hösten och förra året satte jag en del perenner (löjtnantshjärta, hosta, nävor, höstanemon och en pion) som börjar växa till sig. Och så lite pelargoner i krukor. Klart!

Min andra trädgård är mitt sorgebarn. Första året arbetade jag ivrigt med om än möjligen något planlöst. Resultatet uteblev fullständigt. Av mina frösådder blev noll och intet. Lökarna jag planterade vågade sig knappt upp. Jag förstod ingenting, och gör det knappt ännu. Men O försäkrar mig att jag tillbringade i stort sett all ledig tid i vår trädgård i Göteborg, medan det sedan Q:s inträde i våra liv handlar om några timmar på våren och några på hösten.

Det är säkert sant, och vad värre är så har min glädje och entusiasm försvunnit fullständigt. Hur får man tillbaka den?

Förra året drog jag ner ambitionen kraftigt. Två rabatter ska jag ägna mig åt och försöka få snygga. Resten av tomten får se ut som den gör - gulnat gräs och olika sorters fetknoppar. Jo, för detta är ingen lummig trädgård, den är karg, jordfattig och solig.

I år är det en enda växt som har prunkat, och det är lavendeln jag köpte för två år sedan. Den står i en av rabatterna, som är en klippskreva fylld med jord, och blommar så det står härliga till.

Jag vill gärna hitta glädjen och inspirationen igen. Imorgon ska jag kanske ta mig till en trädgårdsbutik. Vad trivs tillsammans med lavendel? Vad trivs i en torr, solig trädgård, med för lite jord och för lite skötsel?