Gott nytt 2010!

Efter att ha firat en jul i storfamiljens sköte (när juldagsmorgon glimmade huserade nio själar under vårt tak) ser jag nu fram emot en nyårsafton i den lilla familjens dito. Det blir vi tre. Vi har åkt snowracer och rutschkana i ett magiskt rimfrostlandskap, nu ska vi strax ska äta sparrissoppa med räkor, hummerrisotto och fruktsallad. Därtill champagne. Imorgon blir det mer snowracer och fika hos en Q-kompis.

Förutom jul har jag också nedkämpat en förkylning som nu går in i sin andra andning, samt en magsjuka. Yeah Helga! Det som inte dödar härdar.

Och jag har massor av blogginlägg i huvudet. Om dolda budskap och kommunikation, om åldrande, ärlighet och omsorg. Om julklappshelvetet. Om försoning och livets lotteri.

På återseende. Tills dess, ett riktigt gott nytt år!

Bästa julklappen

Styling session och fåniga interiörer gjorde tydligen susen, i fredags skickades ansökan till Korea. Så nu är det bara att vänta. De som får barnbesked ungefär nu har väntat i cirka fyra månader. Kanske går det fortare efter årsskiftet, kanske inte.

För tre år och fyra månader sedan skickades vår förra ansökan, efter en synnerligen dramatisk väntan. Jag blev sjuk, och ett tag befarade vi att jag var så sjuk att vi aldrig skulle kunna adoptera. Så fick vi klartecken från läkarna, då blev det plötsligt stopp för nya ansökningar i Korea. AC förhandlade och efter några veckor kunde just vår ansökan skickas. Men vi det laget visste vi redan att Q fanns, och att vi kanske kunde få bli hans föräldrar. Han hade hamnat vid sidan av den gängse processen eftersom man trodde att han hade ett synfel, och tack vare detta skulle vi kunna kila förbi den långa ordinarie kön.

Jag har ibland undrat vilken lycklig slump som styrde detta. Utan dessa osannolika sammanträffanden hade det inte varit han som borrar in ansiktet mot min hals så att det känns som en pusselbit som hamnar rätt. Hade en annan unge luktat lika gott och lika rätt?

Men det är bara ibland jag undrar, för oftast verkar sådana grubblerier absurda. Det är klart att det skulle bli han och ingen annan. Skit i hur det gick till.

Med nummer två kommer det att bli mer som vi trodde från början. Räkna veckor, undra och vänta. Vänta på samtalet och mejlet som kommer med suddiga bilder. Ända från början veta att just denna unge ska bli vår. Vi ska bli föräldrar, till någon mer.

Förra gången vågade vi knappt hoppas. Det gör vi nu.

Och - stor fanfar! O och jag har lyckats enas om ett pojknamn. Det trodde vi knappt skulle gå.

Samma namn som min morfar, han med ovanligt stor fallenhet för glädje. Måtte namnet bära med sig en del av den förmågan.

Det där med TV

Q är galen i ett vedervärdigt barnprogram som heter Små Einsteins. Jag säger vedervärdigt eftersom jag inte står ut med att titta på det själv. Det finns massor av barnprogram jag gillar, som Fem myror, Fåret Shaun och För alla åldrar. (Jo, så finns det de som börjar på andra bokstäver också.)

Säga vad man vill om de små genierna, men allmänbildande är de. Det har vi redan noterat, och hade jag inte redan kapitulerat hade jag definitivt gjort det idag.

På hemväg i skymning och bitande vinterkyla. Q frågar om jag vet vad man kallar små bebis-känguruer, och jag svarar tankspritt nej. Joey! Jag studsar till och tittar ner på honom, jo det stämmer ju men det är en ganska perifer kunskap hos mig, och jag berömmer mig av att vara allmänbildad. Var har du lärt dig det? Små Einsteins förstås.

Så börjar han sjunga:

Hoppande Joey, det är din talang!
Hoppelihopp
Hoppelihopp

på en märkligt välbekant melodi. Javisstja, det är ju toreadorarian ur Carmen!

Joey och Toreador. Onödig kunskap kan tyckas. Fast jag som har ett drag av kalenderbitare i mig tycker att nästan all kunskap är nödvändig.

Jag hade som sagt kapitulerat redan tidigare. För några veckor sedan beskrev jag programmet för pappa. Q var närvarande men verkade upptagen med annat. Jag trasslade in mig i förklaringen att Små Einsteins har en rymdraket som åker i olika hastigheter, samma som de italienska musiktermerna för tempi. En vänlig tillrättavisning kommer från Q:s hörn:

-Nej mamma, efter allegro kommer presto!

En något större sockergris

Moloken pappa ringde mig på jobbet i torsdags, då jag var så stressad att jag egentligen inte hade en minut till övers. Men jag tog mig tid.

Han hade äntligen larvat iväg till doktorn, efter att jag tjatat på honom i veckor att kolla upp var hans påtagliga trötthet kommer ifrån. Och surprise, surprise, han har diabetes typ 2. Vilket mamma redan förberett oss båda på. Det finns i släkten och pappas övervikt gör inte saken bättre.

Så hade han dåliga levervärden också, och därmed tangerar vi ett ämne som pappa och jag nogsamt undvikit de senaste åren: hans drickande. Vi har ingått en tyst överenskommelse: jag ringer inte honom på kvällarna, han ringer inte mig när han är onykter, han sköter sig exemplariskt när vi umgås, även över ett par glas vin. Arrangemanget har fungerat så bra att jag invaggats i tron att det kanske inte är så farligt längre det där med hans drickande.

Suck. Jag bläddrar håglöst i en kokbok med hälsosam mat, julklapp kanske? Men jag har svårt att se pappa bräsera kycklingbröst inlindat i savojkål. Och skulle han verkligen bli glad? Möjligen för omtanken.

Precis som med Q:s laktosintolerans är min uppgivenhet mest ett uttryck för hur bra jag egentligen har det. Har man inte värre saker att oroa sig för än sånt som ganska enkelt åtgärdas med diet, har man det rätt bra. Och mitt ansvar för Q:s diet är onekligen större än för pappas dito.

Som sagt. Välkommen till verkligheten, Helga. Det kunde varit värre.

Etikettfråga

Idag var vi på Lisebergs julmarknad. Bortsett från en Q-humörhärdsmälta* på slutet orsakad av trötthet och hunger var det alldeles, alldeles underbart. Strålande sol och ett par grader kallt. Radiobilar och bergbana. Julsånger och lussekatter.

Jag brukar köpa en julgransprydnad varje år, idag föll valet på en klocka i keramik, tillverkad i ett kloster. Nunnan som sålde den var ryska och avslutade affären med ett vänligt "God bless you".

Vad svarar man? Tack detsamma?

Jag borde ha funnit mig och svarat det jag egentligen känner, fantastiskt och märkvärdigt nog, trots all jobbinducerad hjärtklappning i världen:

He already has.

*Föredömligt hanterad, om jag får säga det själv. Den här gången satte jag stopp för resonerandet och började agera innan jag blev för arg. Uttröttad Q byltades in i bilen, somnade prompt och vaknade med köttbullsmacka under näsan. Då återvände livsandarna. Yay me!

Sockergrisen

En misstanke vi haft ett tag bekräftades idag med ett provsvar. Q är laktosintolerant. Inte att förvånas över, det är vi svenskar som är udda som tål mjölk efter tre års ålder. Det räcker med att åka till Finland så blir det betydligt vanligare.

Problem är till för att lösas och detta är egentligen inte ett problem. Så jag skäms lite över att jag tycker att det känns aningens jobbigt. Jag stod framför alternativmjölkhyllan idag och kände mig bortkommen.

Men jag kommer att lära mig. Och Q var mycket förtjust över att få specialmjölk som han raskt döpte det till.

Så länge som mitt hjärta röres uti mig

Det bor en fågel i mitt bröst, det verkar som den vill ut så som den fladdrar med vingarna.

Hjärtklappning varje dag, oftast om kvällarna. För tio dagar sedan las ett av mina projekt ner, förra veckan var alltså något lugnare än den brukar (förutom att adoptionsansökan gjordes färdig och körens julkonsert gick av stapeln).

Idag fick jag ett nytt projekt med en ny kund och ny teknologi. När jag känner efter så känner jag ända från tårna hur jag inte vill.

Jag är arg och trött varje dag. (Gudskelov inte hela tiden. Jag är också glad och lycklig varje dag, vilken ynnest!)

Snart är det jullov. Då ska jag vila. Om fågeln bor kvar i januari ska jag boka tid hos företagshälsovården.

Små grytöron

Igår anordnade vi en styling session med hjälp av snäll granne. Jo, för adoptionsansökan seglade igenom granskningen så när som på fotona. Den snälla AC-damen lät lite ängslig när hon förklarade att åh, ni är så fina på bilderna och det ser så mysigt ut men det behöver liksom vara lite mer... strikt.

Så. Snäll granne inkallades, klädbyten planerades och interiörer tänktes ut.

1 Vad ska vi laga för gourmetmat ikväll älskling? O (iförd vit skjorta och slips) studerar kokbok sittande vid matbordet, jag draperar mig kärleksfullt över hans axel. I bakgrunden en koreansk sidenmålning och ett foto på Q.

2 Det kulturidkande paret. Jag, ett monster i blommig blus poserar vänt leende vid pianot. O i bakgrunden djupt försjunken i en bok.

3 Vi behärskar både kultur och teknik! Jag sitter i öronlappsfåtöljen med präktig bok (Shakespeares samlade verk var det faktiskt) över knäna, välfylld bokhylla bakom mig. O står sådär helt naturligt inklämd mellan fåtölj och hylla och talar i sin utomordentligt slimmade mobil.

Så var det då sista bilden där jag olyckligtvis valde en vit tvärrandig topp. (Hur tänkte jag?) Mina kommentarer när jag såg resultatet lämpar sig inte i tryck.

En stund senare hittar Q mitt körkort som ligger och skräpar. Han studerar det nästan tioåriga fotot ingående. "Mamma, är du ENORM på det här kortet också?"

Argkommentarer

Torsdag eftermiddag. Jag är trött efter att ha suttit uppe och jobbat med en rapport till klockan ett kvällen före. Jag har lågt blodsocker vilket alltid har förödande konsekvenser för mitt stämningsläge. Jag är något stressad eftersom jag behöver få i mig (och gärna också Q) mat innan jag ska lämna över stafettpinnen till O och hasta iväg till körens generalrepetition inför helgens julkonsert.

Samtidigt fnattar en trött-och-hunger-speedad Q omkring och petar på, klättrar på, frågar om precis ALLT. Jag hyschar, ryar, hutar och morrar åt honom.

Plötsligt stannar han upp, ser forskande på mig och frågar, vänligt, naturligt, med lätt förvåning och utan spår av anklagande:

- Varför är du så arg, mamma?

Man kan inte bli annat än avväpnad när ens treåring plötsligt beter sig som om han vore trettio år äldre. Utöver det blev jag glad. Han ser och förstår. På något sätt har jag lyckats förmedla att man är arg ibland och att det kan ha en orsak, och att det går över. Och att det inte nödvändigtvis behöver ha med honom att göra.

Häromkvällen vid nattningsgoset konstaterade han: Jag älskar dig mamma. Fastän du blir arg på mig ibland.

Skrymmande och dyrt

Ericsson lägger ner fabriken i Gävle, läser jag och blir beklämd.

Såklart. För Ericsson som för alla andra blir det i längden ohållbart att ha produktion i Sverige när samma produktion kan utföras i exempelvis Kina till väsentligt lägre kostnad.

Mitt arbetsliv kan just nu sammanfattas i att försöka få kineser att dra åt samma håll som jag, skändligen misslyckas gång på gång och inte fatta varför. Jag har jobbat med spanjorer, italienare, tyskar, amerikaner, mexikaner, colombianer, venezolaner, hondurianer och finländare och danskar förstås. Men aldrig stött på sådant här strul.

Min slutsats är att det inte bara kan handla om kulturskillnader, inte heller enbart personliga motsättningar. (Så omöjlig är jag faktiskt inte.) Jag tror att det finns ett grundläggande fel i strukturen. Vår ledning måste ha kommunicerat olika saker till Stockholm och till Beijing. Beijing har i alla fall inte uppfattat samma budskap som vi.

Jag lanserar min teori för Tuffe Viktor, som är skeptisk. Kultur, tror han. Och han rycker på axlarna. Han har jobbat med Kina i tio år och fattar fortfarande inte hur de funkar. Han hänvisar till en tredje kollega som har bott i Kina och är gift med en kinesiska, och som inte heller har knäckt koden.

Men vafan. Ska det vara så jädra svårt. Vi är väl i alla fall människor? Jag vill inte riktigt kännas vid mina känslor och åsikter kring mina kinesiska kollegor, det gnisslar så i min självuppfattning som tolerant och kulturöverskridande humanist och mångfaldskramare.

I mitt nästa arbetsliv vill jag arbeta med något som produceras i samma hus. Så att jag kan knalla nerför trappen och själv bilda mig en uppfattning, och inte ständigt ställas inför hinder varav sju timmars tidsskillnad och monumentala språksvårigheter är de simplaste.

Vad kan vara lönsamt att producera i Sverige? Något som är så dyrt att arbetskostnaden är försumbar i jämförelse. Eller något som är så stort och skrymmande att transporterna från Fjärran Östern till Västerlandet där detta något ska användas blir alldeles för dyra.

Förslag mottages tacksamt.

Heja Svante Tidholm! Och heja Filter!

O har börjat prenumerera på Filter. Sedan vi fick barn har han slutat läsa böcker, men läser desto mer tidningar på tunnelbanan, och eftersom han får hjärnsläpp av gratistidningar så letar sig intressanta publikationer in i vårt hem. Själv har jag gått motsatt väg, böcker kan jag inte sluta med men tidningar och TV och nattsömn prioriteras bort.

Men Filter måste jag fortsätta läsa, det är inte bara av lokalpatriotiska skäl som jag gillar den. Vad sägs om följande citat från Svante Tidholm, som gjort en dokumentärfilm om en bordell i Tyskland:

"En av killarna i filmen säger att han går till bordellen för att hans flickvän inte vill ha lika mycket sex som han. Jag sade att jag har samma problem. Det är med i filmen. Jag kunde ha klippt bort det, men jag tror att problemet är vanligt och vill ta ner frågan till den vardagliga nivån: Vad fyller sex för funktion i mäns liv?

Redan på BB behandlas pojkar hårdare än flickor. Så fortsätter det hela livet. Jag tror att det är närhet och inte sex de behöver. Det förväntades av kunderna på Pascha att de ville ligga, men många ville bara få det överstökat så att de kunde få tid att prata. Och jag vet ärligt talat inte vad som är värst, att betala för sex eller för närhet?"

Det är inte bara vi kvinnor som begränsas av könsrollerna.

Läs hela artikeln här!

Existerar diagnosen?

Jag är gift med en julbelysningsfetischist. Visserligen är jag själv svag för julgardiner, adventsstjärnor och dito stakar, så kanske är det a match made in heaven.

På hemväg.

Q: Jag ser ljuset från vårt hus!
H: Ja, älskling, vad fint. (Tänker: no fucking shit, det gör satelliterna också.)

I wanna be like you

Jag lyssnar på Spotify, bloggar och dricker vitt vin. För det är jag värd.

Tack återigen för alla kloka, konstruktiva och helt enkelt bra kommentarer på mitt förra inlägg! När jag med blixtrande huvudvärk satte mig att skriva det var jag tveksam. Ännu en utläggning på temat Helga-arg och Q-sjövild, vad skulle det tjäna till?

Egentligen vill jag kommentera mycket av det ni har skrivit, och kanske jag gör det. Nu ska jag bara njuta av stunden och att denna dag är över, och att det blev en bättre dag.

Några viktiga papper kom i posten idag. Snigelposten som gör skäl för sitt namn och som jag har nedkallat osande eder över. Nu saknas ett enda papper, och det har översättaren lovat oss till på måndag. Sedan är adoptionsansökan klar för granskning. Fy fan så skönt tänker jag, samtidigt som jag också tänker att det är fånigt att jag vuxna människa ska låta mig stressas av några eländiga papper. Men så var det förra gången och så var det den här gången också. Ganska lindriga födslovåndor ändå.

Dagens hämtning och efterföljande julklappsrunda gick alldeles strålande. Styrkt av empatin från mina läsare lade jag upp en plan.

Q satt i soffan hos dagmamman när jag kom och bläddrade demonstrativt i en bok och visade med hela sitt kroppspråk att han INTE tänkte samarbeta. Han muttrade åt dagmammans tillsägelse och tittade med butter förväntan mot mig.

Men han kom av sig totalt när jag förkunnade att det varit någon i vår bil! (Har ni haft inbrott, undrade dagmamman oroligt, men var sedan med på noterna). NÅGON har varit i vår bil! Och lämnat något till dig! Skynda dig och kom med ut och titta!

Redan där började Q krångla sig i overallen. När jag sedan släppte nästa godbit, att besökaren var självaste Kung Louie, då var resten en barnlek.



Q åt den banan han hittat i sin bilstol, och pratade nöjt om hur snäll Kung Louie var och hur gott det kändes med banan i magen. Och jag fick handla det jag skulle och till och med göra en extra sväng för att handla lite mat.

Succé alltså, om jag får säga det själv.

Och vet ni, det känns som en sådan seger. Inte över Q utan över mig själv och framför allt över omständigheterna. Vardagen och livet ska fan inte få slita ner mig och beröva mig förmågan att uppskatta det jag har.

Bottennapp

Ytterligare en hämtning from hell. Idag skulle Q och jag köpa julklapp till pappa, var det tänkt. Q var förberedd och förhöll sig tämligen nådig till idén. Dagmamman var instruerad att påminna Q om att sova, nej förlåt vila middag så att han skulle orka med utflykten. Q själv hade tummat på att vila middag.

Allt gick åt helvete. Påminnelsen om att vila hade glömts bort, bara den som själv dagligen tar hand om sex ungar under fem år kan klandra henne. En dolskt blängande Q sjönk ihop i en hög på hallmattan och vägrade allt. Gå och kissa, njet. Overall? Bah. Kängor? Dream on. Tre personer (dagmamma, dagpappa och jag) lirkade, förhandlade och skojade tills mitt tålamod brast och jag lämpade upp ungen över axeln och på något sätt också fick med mig ytterkläder och ryggsäck och så sporrsträck ut i bilen.

Vrål interpunkterat med korta tystnader då nya saker uttänktes att vråla om. När jag slutgiltigt och alldeles för sent- obotligt korkad som jag är - insåg att planen ohjälpligt gått om intet, rann en ström av svordomar över mina läppar. Ja, det är sant. Tills en gråtsprucken röst påminde mig - mamma, man FÅR inte säga skit!

När jag svängde in på parkeringen hemma hade han somnat och jag svor ännu mer inom mig. Att väcka Q och bära in honom brukar resultera i total härdsmälta. Men ibland sker under. Han vaknade och gnydde och beklagade sig och frös så han skakade och vägrade att ta på sig overallen men accepterade kängor, mössa och vantar, och så gick vi hand i hand hem. Resten av kvällen kvittrade han. Vi åt köttgryta och lade pärlplattor, jag läste Pippi Långstrump har julgransplundring och han somnade på min arm.

Ändå är jag så jävla ledsen. Bottennappet är inte Q:s beteende, snarare mitt och framför allt min egen reaktion. Varför tar jag så illa vid mig? Varför sliter detta på mig så? För det gör det. Hemska, hemska tanke, jag orkar inte vara hans mamma - den mamma jag vill vara - när han gör så här. Min smarta glada fantastiska pojke som beter sig helt åldersadekvat. Har jag inte större motståndskraft och kapacitet än så här?

Nu ska jag gå och lägga mig och hoppas att jag somnar och inte börjar tänka om jobbet. Jo, just det. Finn fem fel. Sömnen, jobbet, jobbet, jobbet och så lite jag själv.

Imorgon hämtar O medan jag tränar och på torsdag prövar Q och jag lyckan igen.