2009-04-20

Dotter önskas

Katerina Janouch har skrivit en roman med denna titel och jag borde väl egentligen läsa den. Fast jag vill inte riktigt. Jag har en känsla av att jag bara kommer att bli förbannad.

Häromdagen snubblade jag in på Anne Bie Söderlunds blogg där det utkämpats ett bloggkrig av det blygsammare slaget. Det slutade i allmän frid och försoning och försäkringar om att det är heeelt okej att önska sig en flicka bara man lovar att man blir precis lika glad om det som kommer ut visar sig vara en pojke.

Där kommer man snabbt in på nästa klyscha: bara barnet är friskt. För, frågar Jessica Almenäs retoriskt i sin (för)svarskommentar: skulle det också vara barnrasism att önska sig ett friskt barn?

Nä, onekligen är det skitnödigt och pretentiöst och politiskt korrekt att moralisera över något så emotionellt laddat som människors innersta önskningar om deras ofödda barn. Det håller jag med om.

Ändå. För den som har adopterat finns ytterligare en dimension att betänka. Det barn som blev mitt blev en pojke, och det beror förvisso på att en y-spermie hann först fram till ett ägg, men det hänger också ihop med att majoriteten av de barn som adopteras till Sverige från Korea är pojkar. Och det i sin tur förklaras av att det finns andra mottagarländer (exempelvis USA) där adoptanterna får välja kön. Koreanska par som adopterar får också välja kön. Då går flickorna åt först.

Alla som jobbar med adoption vet att får föräldrar välja så väljer de en flicka. Undantag finns förstås, men generellt sett gäller denna regel. Därför kommer det fler pojkar än flickor från nästan alla länder. (Kina är ett välkänt undantag. Länge kom det nära nog uteslutande flickor därifrån, men antalet pojkar ökar stadigt.)

Får föräldrar välja så väljer de en flicka. Smaka på den. Fundera.

Varför är det så? Vad säger detta om vår syn på könen? Om våra förväntningar på våra barn? Är flickor lättare? Mindre stökiga, mindre högljudda? Snällare, följsammare? Roligare att köpa kläder till? Bättre på att ta hand om gamla föräldrar?

Eller är det gulligare med en späd asiatisk flicka än en dito pojke? Är västerländska pappor (eller mammor) oroliga för att få en son med storlek 37 i skor som inte kan hävda sig på fotbollsplanen?

I Korea hycklas det inte. Där är blodsbanden så viktiga att om man ställs inför sorgen att inte få biologiska barn, så adopterar man inte en pojke. Han kan inte föra familjelinjen vidare. Men en flicka går bra, hon hade ändå inte kunnat.

Vad önskade jag mig själv? Vad önskar jag nu? Jag erkänner villigt att min första drömbild av ett barn var en flicka. Den bilden hann krackelera och återuppstå för att krossas igen många gånger under åren som följde. Då hann jag också fundera över varför jag tänkte så.

Kanske för att jag ville trösta, älska och vårda en liten flicka som var som jag en gång varit. Kanske ville jag fylla något slags hål i min barndom. Kanske ville jag försäkra mig om att få läsa Anne på Grönkulla för någon. Kanske trodde jag att en flicka skulle vara enklare att förstå sig på, eftersom jag själv varit en.

Nu är jag mamma till en klättrande, kastande, stökig och högljudd pojke, som får fler och större myror i brallan ju tröttare han är. Men han pussar också sina dinosaurier och byter blöja på gosedjuren, och fixar kaffe och kakor på leksaksspisen. Och det har han lärt mig, att drömmarna jag hade var bara en förberedelse för verkligheten, de beskrev den inte.

För det där hålet som fanns är fyllt nu. Och Anne på Grönkulla kan vi kanske läsa någon gång, det skulle inte förvåna mig om Q gillade den. Annars har jag ju faktiskt läst den själv så många gånger. Och inte fasen hade det varit lättare att förstå sig på en tjej med hälften av mina gener.

Inför nummer två vore det förstås kul med en dotter eftersom jag redan har en son.

Ett helt legitimt och väldigt vanligt uttalande. Som understryker just det jag retar ihjäl mig på: att vi definieras av vårt kön.

Det är troligast att vårt andra barn blir en pojke, eftersom vi avser att adoptera från Korea igen. Vad jag än inbillar mig om detta barn, inte tror jag att det blir särskilt likt Q (annat än hår- och ögonfärg, möjligen).

Hur pretentiöst, skitnödigt och korrekt det än är så kan jag, när jag rannsakar mitt inre, inte konstatera annat än att det spelar faktiskt ingen roll.

Jo, kanske i ett avseende: i och med valet av Q:s namn tycks O och jag ha uttömt alla vidare möjligheter att enas om ett pojknamn. Jag har presenterat tio förslag, han har dissat alla. Han har presenterat ett. Jag trodde inte mina öron. Eventuellt skulle det vara lättare med ett flicknamn.

Kontentan av det hela är att jag tycker att det är okej och ganska naturligt att önska och fantisera om pojke eller flicka när man väntar barn. Men att man inte ska stanna där utan försöka analysera vad ens önskningar och förväntningar står för.

Barn är inga beställningsvaror, varken biologiska eller adopterade. Man får det barn man får.

9 kommentarer:

  1. Håller helt med dig i det du skriver, genomtänkt och välformulerat som vanligt! Och det hade kunnat vara jag själv som sa "Inför nummer två vore det förstås kul med en dotter eftersom jag redan har en son." (Fast för oss blir det "bara" ett barn, vi är för gamla nu. Men det är en annan historia...)
    Ja, varför tänker jag så? För mig känns det oerhört laddat. Jag har en äldre syster och en yngre bror. Hela min uppväxt var jag fullt och fast övertygad om att jag så att säga var ett misslyckande, ett onödigt barn. För efter min storasyster hade mina föräldrar väl önskat sig en son. I stället fick de "bara" en dotter till. Så de fick fortsätta att försöka... Och en viss sanning ligger det ju i detta, även om jag numera vet att mina föräldrar alltid ville ha fler barn än två, och säkert skulle ha "skaffat" sig ett tredje barn även om nummer 2 (=jag) hade varit en pojke. Men den här idealbilden som finns, Familjen Bra-idyllen med Mamma, Pappa, Son och Dotter, sitter nog djupt i många. Hos mig med.

    SvaraRadera
  2. Himla intressant. Hade inte en aning om att man väljer flickor när man adopterar. Så det är alltså inte en slump att i Anne Tylers Digging to America är det just två flickor som adopteras från Korea. Om du inte har läst den skickar jag gärna den till dig - har just läst ut den och tänkte på dig när jag gjorde det. Lagom kul, lagom ironisk, lite Six feet under fast med färre dödsfall. Och adoptionstema alltså.

    SvaraRadera
  3. Oj! Jag hade heller ingen aning om att just flickor "smäller högre" på adoptionsmarknaden! Sjäv kan jag iten förstå varför man överhuvudtaget önskar sig ett speciellt kön. Eller jo, jag kan förstå attt om man har fler än två barn av samma kön så kanske man gärna skulle vilja ha det andra könet om man vill ha ett barn till. Men det är ju skillnad på önskan och önskan också tycker jag.Själv tycker jag det vore jätteroligt att få en pojek OM vi skulle få ett barn till. Eftersom vi har en dotter. MEN detta är mer en "lek med tanken" än en riktig "önskan". För min del handlar det ju om personligheten. Haha, när folk frågade om vi önskade en son eller dotter (när jag var gravid och innan vi visste vad vi skulle få) så sa jag hela tiden att jag hoppades att vi skulle få ett barn med en bra personlighet. Självklart kan man inte beställa sina barn. Herregud, vi var glada ATT vi överhuvudtaget fick vår dotter så jag har ingen aning om ifall det kan bli syskon. MEN självklart hoppas alla på att få barn som man kan vara glad och stolt över. Vad detta sedan innebär för olika personer är nog olika.
    Men vad jag är nästan säker på är att de allra flesta föräldrar ÄR glada och stolta över sina barn. Detta oavsett kön, personlighet, eventuella "sjukdomar" eller annat. Man ÄR glad och stolt just för att det är ens barn helt enkelt. Och man älskar dem oavsett.
    Jättefint och intressant inlägg Helga!
    Och du, jag hoppas att Q får en underbar liten bror eller syster. Jag lovar att han kommer bli en underbar storebror iallafall. Oavsett vilket kön hans lillsyskon får. Så stort Lycka Till med hela er syskonprocess!!!!
    Varma Kramar!!

    SvaraRadera
  4. Hihi! "Inför nummer två vore det förstås kul med en dotter eftersom jag redan har en son." Det är faktiskt just vad jag inte tänker, men förväntas tänka av omgivningen. Och vid närmare analys är det ju egentligen rätt fånigt. I alla fall om man som jag tror att genus i hög grad är en social konstruktion och att personligheten är viktigare.

    Annannan, tack för erbjudandet men jag har boken! Läste den förra sommaren och gillade den men blev lite obestämt besviken. Tror att jag hade väntat mig en mer insiktsfull skildring av infertilitet och adoption. Nu kändes det som att adoptionen användes som en skojig krydda i ett familje- och släktdrama.

    SvaraRadera
  5. Tack! Jag googlade på adoption Korea och hittade din underbara blogg. Jag och min underbara man träffades 98 och bestämde oss direkt för att vi ville ha en stor familj! Jag hade en son sedan tidigare som då var 3 år. Efter 11 missfall och flera IVF-försök så ställde vi oss i adoptionskön. Valet blev Kina eftersom det var billigare än Korea, och rimligt lång väntetid (då i alla fall). Nu har väntetiderna från Kina blivit allt längre och mer osäkra. Vi har redan väntat i kön i 4 år och förnyat vårt medgivande en gång, nu verkar det som att väntetiden kan bli 2 år till... Valet står nu mellan att avbryta processen och leva vidare utan vår efterlängtade lillebror/lillasyster, eller byta lan till Korea. Att vi tvekar beror dels på att vi inte vet om vi orkar förnya vårt medgivande ytterligare en gång, och dels på att vi alla har blivit äldre. Jag är 41 år, min man lite yngre och sonen har hunnit fylla 14. Förra gången vi behövde förnya medgivandet kändes det som ytterligare ett missfall, eftersom vi ju var "gravida". Efter att ha läst din blogg kommer vi troligtvis att hoppas på ett syskon från Korea i alla fall.

    SvaraRadera
  6. Herregud, ar det sant att folk verkligen kan valja kon pa ett adopterat barn - kanns helt SJUKT for mig som sa garna vill adoptera - kon, hudfarg etc ar nagot jag inte ens reflekterat over!

    Jenny E

    SvaraRadera
  7. PS. Ja nu kankse jag lat lite aggressiv - alla far val tanka vad de vill och jag har ingen ratt att doma. Nar jag pratade med var "adoption agency" har i Australien verkar det som om de flesta vill valja kon och land. For mig ar det bara inte viktigt. Jag langtar sa efter ett litet barn! 7 ars vantetid minst har. Det gor sa ont.

    SvaraRadera
  8. PS. igen - Haruki Murakami - en av mina absoluta favoriter!

    SvaraRadera
  9. Helga! Dina betraktelser är med underdrift fantastiska!

    När vi väntade våra tvillingar efter tredje IVF-försöket, trodde och önskade vi undermedvetet att det var en pojke och en flicka. En Ruth och en Gunnar. Nu när barnen fötts för tidigt, blev en Ruth och en Astrid, och inte kunde räddas tänker jag inte längre i termer av pojke eller flicka inför ett eventuellt syskon. Jag önskar ett levande barn!

    Kram och tack för givande läsning!
    Johbur

    SvaraRadera