En historia i flera kapitel

Kapitel 1
Jag hängde alltså på adoptera.nu i flera år. Jag vill minnas att jag började läsa där redan 2002 alltså innan vi ens hade börjat med IVF. Tala om att vara förutseende! Eller som min man säger, att ta ut elände i förskott. Jag vågade inte hoppas på att vi skulle lyckas med IVF så jag ville gardera mig.

Till och från skrev vuxna adopterade på sidan, och ett par av dem hade en ganska rigid och oförsonlig inställning till vad adoptivföräldrar bör och inte bör göra. Inte blanda biologiska och adopterade barn. Behålla barnets ursprungsnamn. Diskussionerna kunde snabbt urarta och bli väldigt hätska. Ofta kom påståendet att det är fundamentalt egoistiskt att adoptera, att adopterade barn minsann inte bett om att få komma hit och att svenska adoptivföräldrar aldrig kan föreställa sig den rasism och det utanförskap som adopterade möter.

I början blev jag förvirrad och ledsen av denna våg av bitterhet. Var det så här det skulle bli? Skulle vi bli tvungna att vänja oss vid den här typen av anklagelser och oförsonligheter? Dessutom sörjde jag intensivt just då och var extra känslig. Var det så hemskt att önska sig ett barn?

Så småningom började jag kunna läsa inläggen igen och närma mig en förståelse. I sak hade de ofta rätt. Det är egoistiskt att adoptera. Det hade varit betydligt mindre egoistiskt att skicka pengarna till bistånd. Adopterade barn har inte bett om att få komma hit. (Just detta höll mig faktiskt vaken några nätter för ett och ett halvt år sedan. Jag tänkte på bebis Q i sin fostermammas trygga famn, ovetande om att för honom livsavvgörande beslut hade fattats av människor som aldrig ens sett honom. Det kändes som ett stort ansvar.) Och nej, jag tror aldrig att jag, visserligen mörkhårigare än de flesta svenskar, men med uteslutande svenskfödda förfäder, kan föreställa mig hur det är att se annorlunda ut än alla andra. Att ha ett utseende som folk genast drar slutsatser av. Aha, han är adopterad.

Framför allt började jag kunna se på saken från andra sidan. Det vuxna barnets sida som ser föräldrarnas misstag upprepas. Och jag kände igen känslan av att faktiskt ha värdefull information att dela med mig av. Förstahandsupplevelser, ögonvittnesskildringar. Jag vet hur det kan vara, jag vet hur det kan kännas, lyssna på mig! Men att mötas av överseende, undvikande, försvar och till sist rena attacker.

Kapitel 2
För tio år sedan skilde sig en av mina bästa vänner. För oss - hennes vänner (och hennes man) - kom det som en blixt från klar himmel. Några månader tidigare hade hon drabbats av den stora passionen. Som var ömsesidig. Tillsammans hade de funderat och nu hade de bestämt sig.

Det var hon och jag som var vänner från början men O och hennes man kom också väldigt bra överens. Vi umgicks mycket, firade midsomrar och valborg ihop. Nu efteråt ser jag att det var en ganska ytlig vänskap som mestadels byggde på att vi var två par. Men det tänkte jag inte på då. Vi pratade om jobbet, böcker vi läst, filmer vi sett, resor vi gjort eller planerade. Men inte om vilka vi var, vad vi kände, vad vi önskade och ville.

Så lät hon bomben brisera, och sprang och gömde sig. Någon annan fick sopa upp skärvorna, trösta och plåstra om. En kaotisk tid följde, vi höll sporadisk kontakt. Men hon var min vän och hon var i kris.

Vi träffades en kväll när det värsta dammet lagt sig. Dricka vin och prata ut om allt som hänt. Och hon hade ett särskilt ärende. Eftersom hennes passion hade barn ville hon veta hur jag upplevt mina föräldrars skilsmässa. Hur skulle hon agera för att inte göra fel.

Jag funderade ett slag, för jag begrep att det var minerad mark vi rörde oss på, både för henne och för mig. Men till sist sa jag att jag tyckte att de skulle vänta med att flytta ihop. För barnen hade världen troligen vänts upp och ner när pappa plötsligt bröt upp. Det var mycket nog för dem att vänja sig vid ett liv där föräldrarna bor på olika håll, att nästan direkt flytta ihop med en styvmamma (som dessutom var orsaken till uppbrottet) var för mycket.

Hon tindrade med ögonen och förklarade att de måste flytta ihop omedelbart eftersom de gav varann så mycket och inte kunde leva utan varann. Och vuxna inte ska ge avkall på sin lycka för barnens skull. Och att lyckliga föräldrar resulterar i lyckliga barn.

Men tänk efter, vädjade jag. Varannan vecka har han barnen och då kan ni träffas allihop och lära känna varann i lugn takt för att så småningom flytta ihop. Varannan vecka är de hos sin mamma och då kan ni knulla som kaniner dygnet runt.

Men hon var orubblig. Jag glömmer aldrig känslan, det var som att tala med en vägg. En blond förälskad och tindrande vägg. Efter några vändor gav jag upp och vi pratade om annat och drack upp vårt vin.

Vår vänskap tog slut rätt snabbt efter det där. Men det var inte bara på grund av vårt samtal, för det var också svårt att låta bli att välja sida i konflikten mellan henne och hennes man. För O var valet enkelt, men jag kämpade emot. Jag ville verkligen behålla min vän och jag ville kunna sätta mig över att hon inte lyssnade på mina råd, jag ville inte vara en moraliserande besserwisser som talar om för andra hur de ska leva sina liv.

Men hon sårade mig faktiskt den där kvällen. Hon bad om min historia och mina erfarenheter och mina råd och sedan gav hon blanka fan i dem när de inte passade henne.

Hur det gick sedan? Det är knappt att jag vill berätta. Hon levde intensivt familjeliv i fem år, och jobbade som en bäver för att få livsekvationen att fungera. Jag tror att hon var en mycket bra styvmamma åt barnen. Men efter fem år brast det igen och det blev separation. Passionen blev så sårad av hennes uppbrott att han vägrade låta henne träffa barnen. Idag har hon en ny man. Jo, han har också barn sedan tidigare.

Kapitel 3
Jag är sju år och av någon anledning har jag frågat mamma vem hon tycker mest om i hela världen. Dig, svarar hon. Jag blir förvånad över svaret. Att hon älskar mig vet jag, för det säger hon ofta. Men jag trodde faktiskt att det var min styvfar som kom överst på listan. Ibland på helgerna hör jag genom sovrumsväggen hur de pippar. Det gör mig ledsen och generad men jag låtsas som att jag inte hör.

Vi bor i USA, mamma och jag och min styvfar. Pappa är kvar i Sverige och jag längtar hjärtat ur bröstet efter honom. Efter ett par år åker styvfar hem och mamma och jag bor ensamma. Det är underbart. För första (och sista) gången i mitt liv rår jag helt och hållet om min mamma.

Det sitter ett foto av mamma och mig på hennes sovrumsvägg. Jag ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig med fula glasögon och enorma kanintänder. "Du är så söt", säger mamma. "Jag tittar alltid på dig så som jag gör där på kortet". Jag ser på bilden. Hon tittar inte alls på mig. Hon ler och ser snett framåt, mellan mig och kameran. Men jag tittar på henne.

Kapitel 4
Jag har just gjort en titthålsoperation av livmodern och fått den senkomna förklaringen till att jag aldrig blivit med barn. Jag borde vara ledsen och upprörd men är det inte.

Mamma gråter i telefon, och så lämnar hon över luren till min styvfar. Vi talar aldrig i telefon annat än när mamma inte är hemma, och då bara mycket kort. Vår relation var ett tag helt bottenfrusen men är nu neutral. Han låter spänd och talar fort. Han berättar osammanhängande om en nära släkting, död sedan länge, som led av svåra återkommande depressioner. Hon hade det så svårt. Men när hon vid ett tillfälle fick ont i foten blev det en lättnad för henne, det var något konkret och fysiskt som hon kunde förstå.

"Jag kom att tänka på det när jag hörde om dig", säger han och rösten bryts.

Och jag gråter nästan också. Över hans klumpiga omsorg. Över hans oförmåga.

Kapitel 5
Jesper Juul har sagt att i stort sett alla föräldrar älskar sina barn. Det som skiljer är förmågan att kunna förmedla det.

Epilog
Vad ville jag säga med detta? Jag vet inte riktigt. Kanske detta: hur svårt det än är ibland att vara vuxen så är det ännu svårare att vara barn. För vuxna kan välja.

Trollsaknad

Fan vad jag saknar adoptera.nu. Visserligen var vissa skribenter alldeles bindgalna och på sista tiden var det lite väl mycket klagosånger över Kinas ökade väntetider, men på det hela taget var sidan en guldgruva att ösa ur, eller snarare vaska fram kornen ur. Det mesta jag kan om adoption har jag lärt mig där. De flesta av mina åsikter har jag kommit fram till efter att ha läst där.

Men nu är den stängd, buhu. Och jag hittar ingen annan sida som är lika bra.

Börja spara

Var och shoppade lite idag. Q sov i vagnen och kunde sålunda inte göra sin röst hörd, men hans likasom jag genusnonkonformative far höll med om att är man född i Korea måste man ha en Hello Kitty-tröja. Så vi köpte en.

Havsgrön med cerise glittertryck, fin va? Vi funderade på matchande byxor men de var cerisa med broderade hjärtan och där gick gränsen till och med för oss.

Ja, ja. Bäst att sätta in en slant på Q:s sparkonto. Till framtida terapi.

PS Det här med pet peeves var jättekul! Sedan igår har satmaran i mig kommit på massor av företeelser som jag älskar att hata. Det kommer mera!

Pet peeves

Svengelska blir oftast patetiskt töntigt, jag säger bara Ebba von Sydow, men ibland är det praktiskt att använda engelska termer. Hur översätter man pet peeves, alltså företeelser man älskar att reta sig på?

Jag har många sådana (kanske läge för en ny etikett?) och här kommer en: folk som inte vill gifta sig. Lugn! Jag ska förklara vad jag menar. Moraltant är jag förvisso men det är inte så illa som det låter.

Jag häpnar när jag hör folk prata om att det är ett så stort steg att gifta sig och att de tvekar. Folk som har barn tillsammans. Jag fattar det inte. Hur kan något vara ett större committment (aj, igen) än att få barn med någon? Då sitter man ju ihop för resten av livet vare sig man vill eller inte.

Och så det juridiska. Att vara sambo är så fan heller likställt med att vara gift. Man ärver inte sin sambo, men man ärver sin man eller fru. Snyfthistorierna man läser ibland om människor som måste gå från hus och hem när den mångårige sambon dött för att arvingarna kräver sitt, rör mig inte särskilt. Hur kunde de vara så korkade att de inte gifte sig?

Adoptivföräldrar slipper fundera på detta, eftersom man helt enkelt måste vara gift när man adopterar. Obegripligt nog är detta ett hinder för en del. Jag har till och med läst debattinlägg på temat att det är föråldrat och fånigt av barnens födelseländer att kräva att par ska vara gifta för att få adoptera. Då är man ute och cyklar på mer än ett sätt. För det första är det svensk lag som kräver giftermål, för det andra är det fruktansvärt förmätet att vilja diktera för andra länder och kulturer vilka krav de ska ställa på oss som vill ha deras barn. Vilka krav skulle vi svenskar ställa på exempelvis indiska par som ville adoptera svenskfödda barn?

Vårt eget bröllop var en riktig baluns med åttio gäster, middag på lokal med övernattning, dans till levande orkester. Jag hade vit (men funderade länge på röd) klänning och krona, O hade frack. Vigseln var borgerlig vilket faktiskt var ganska ovanligt då, vi hade vissa problem med att hitta en vigselförrättare och en ceremoni som kändes bra. Min beläste far tog reda på att det är gammal svensk sed att brudparet går in i kyrkan (i vårt fall slottet) tillsammans för att visa att kvinnan gifter sig av egen vilja. Inget överlämnande av bruden à la Dallas alltså!

För oss hade detta inget med religion att göra. Någon sådan bekänner vi oss inte till. Inget med att skaffa barn tillsammans heller. För oss var det ett tillfälle att göra något roligt, att ställa till med kalas och att samtidigt visa för oss själva och världen att vi bestämt oss för varann och ville leva tillsammans. I nöd och lust. Det finns en bröllopsbild här på bloggen, men jag säger inte var. Den intresserade får leta.

Det är snart tio år sedan nu.

Överraskad

Första veckan på jobbet har varit mycket bättre än jag vågat hoppas (precis som de kloka kvinnor som kommenterat trodde).

Jag är trött på kvällarna, vilket gör att jag kommer i säng i tid. Bra början.

Jag är förvisso trött också när väckarklockan ringer klockan sju men när jag väl kommit upp känns det okej. (Inatt sov jag bättre än jag gjort någon gång sedan vi fått Q. Jag vaknade av att O stod över mig med en ringande väckarklocka i handen och sa: hör du den inte? Nej.)

Q och jag har mysiga morgnar ihop. Vi äter frukost, tar AD-droppar, borstar tänderna (vatta! = vill ha vatten på tandborsten, putta! = spotta i handfatet), blåser håret, sminkar oss. Q piper mig i magen några gånger innan jag fått på mig kläderna. Just när jag går ut genom dörren blir han lite ledsen men enligt O går det över omedelbart.

Jag går till tunnelbanan medan stegräknaren tickar på. Stirrar med oseende blick ut genom fönstret med favoritmusik i öronen. På så sätt känns resan avkopplande och tiden inte bortkastad, och jag slipper omgivningens mobilkonversationer.

Nio stämplar jag in och jobbar sedan till fem, fyra eller halv tre beroende på vilken dag i veckan det är. Tack och lov för deltiden. Jag är inte trött när jag går från jobbet.

Hemma möts jag av ljuvlighet. Q:s ansikte lyser upp när han ser mig. Jösses, han ser större och vuxnare ut än imorse. Kan det vara möjligt? Mamm-ma. Vill sitta hos mamma. Hans armar hårt kring min hals. Jag tar nattningen, gör det så gärna. När han vaknar vid tiotiden och är orolig känns det enbart mysigt att gå och lägga sig bredvid honom för att lugna. Under mammaledigheten hade det funnits en liten tagg av irritation, jag hade längtat tillbaka till ifredtiden framför TV:n. Men inte nu.

Jobbet då? Det är bra. Varje dag har någon önskat mig välkommen tillbaka. Det är roligt att svara på frågor om Q och adoptionen. Det är roligt att kunna välja att vara med i föräldrasnacket, det som jag hatade tidigare. Det är roligt att få en ny telefon och lära sig funktionerna. Jag kan e-posta med den. Jag kan blåtanda över en bild på Q från datorn för att använda som bakgrundsbild. Dösnacket från nittiotalet om att telefonen skulle bli som en fjärrkontroll till livet börjar plötsligt likna verkligheten. Jag är en del av det där. Telekom. Det jag vill jobba med.

Endast för hardcore-fans

Jomen, vi är kända från TV, Q och jag. Visserligen måste man ha ögonen med sig och inte blinka och så måste man genomlida

1 den första minuten av Carolina Gynnings hjärndöda program

2 Cornelis vedervärdiga låt med barnkör - jag hatar faktiskt barnkörer, det hjälper inte ens att Morrissey gillar dem. Och jag som tänkt att Q ska börja sjunga i kör. Hur ska jag stå ut? Stolt mamma med öronproppar på konserterna ser liksom inte så bra ut - but I digress.

Dessutom har jag börjat bakifrån.

Vill ni se en skymt (två faktiskt) av Q och mig på lekplats, gå in på www.kanal5.se och kolla på Gynnings första program. Och stålsätt er. Kanske är det värt det?

Apropå hardcore-fans, har jag några sådana numera? Det har varit lite tunt med kommentarer på sistone. Inte för att jag vill gå med håven men just nu i livet hade det varit roligt att veta om någon läser. Eller något annat. Vad ni vill läsa, till exempel.

Jag klarade den!

Första dagen på jobbet alltså. Den blev mycket mycket bättre än jag vågat hoppas. Fast jag gick hemifrån innan Q vaknat och kom hem efter att han somnat, min första Q-lösa dag på väldigt länge. (Men vi pratade i telefon två gånger. Jag pratade och han fnissade.)

För det var faktiskt kul att vara tillbaka. Trots att jag inte gjort något vettigt alls, bara snackat med folk och försökt väcka liv i min dator som verkar ha slöat till värre än jag själv under ledigheten. Vips var klockan fem och det var dags att gå till körrepet (just det, GÅ! För nu jobbar jag inte ute i spenaten längre, jobbet har flyttat till civiliserade trakter!).

Trött är jag förstås, detta var verkligen en rivstart. Imorgon blir det en kortare dag, och förhoppningsvis får jag träffa Q både morgon och kväll.

Gladast är jag över att min närmaste chef av sig själv sa att det är okej att ta ledigt någon fredag då och då om jag har timmar över. Det berättar vi inte för storchefen!

Nu blir det te och macka och sedan sängen.

Sista veckan i frihet

Den blev bra till slut, min sista mammalediga vecka. Bättre och bättre dag för dag. Hör bara:

Måndag: Ringde BVC för att stilla min oro över Q:s fot och fick komma omedelbums, halv nio. Understimulerad Q blev förtjust över att träffa folk, strålade mot sköterskan medan hon undersökte honom och sprang sedan raka vägen in på Öppnis (som ligger på samma våningsplan). utan byxor. Lekte där en stund, gick hem och tvättade dubbelkissade sängkläder i tvättstugan, som är ett spännande ställe för Q. Lunch och lång sovstund.

På eftermiddagen fick vi besök av en grannflicka, ett år äldre än Q och hennes mamma. Fika och lek. Q var lite stressad av att någon annan lekte med hans leksaker men det var roligt också.

Tisdag: Se nedan. Katastrofmorgon som utvecklades till en riktigt bra dag i morfars sällskap.

Onsdag: Ny playdate, även denna gång med en ett år äldre tjej och hennes mamma. Q har gott om fästmöar att bjuda hem. Halv fyra gick de hem och då somnade en utmattad Q och sov till klockan sex. Sedan blev det uppesittarkväll ända till nio.

Torsdag: Vagnpromenad i skogen, en halvtimmes lek på lekplats, lunch i förortscentret med kompis. Q somnade i vagnen och jag kunde shoppa en ny jobbväska i lugn och ro. En timmes lek på Öppnis på hemvägen.

Fredag: Förmiddag på Öppnis. Lunch, vagnpromenad med sovande barn och en annan mamma. Fika. Parklek i en timme. Tidig middag. Trött Q hann somna innan pappa kom hem från jobbets avtackning inför pappaledigheten.

Lördag: Rolig och inspirerande heldag med kören. Kom hem vid sextiden och möttes då av en strålande glad Q. Middag tillsammans alla tre. Läste böcker, byggde lego, kastade boll, sjöng. Välling och nattning.

Imorgon kommer jag säkert att ha söndagsångest i kubik. Men det tänker jag tillåta mig att ha i så fall.

Och faktiskt så har jag efter en del grubblande insett att jag ser fram emot själva jobbandet, arbetsuppgifterna alltså. Det ska bli riktigt kul. Vad jag däremot fasar för är det jobbiga runt-omkringet. Gå upp på morgonen, hasta iväg, tunnelbana och tvingas höra på andras mobilprat. Vardagsgnetet. Vad jag ska göra åt det vet jag inte riktigt men det är i alla fall skönt att kunna skilja på det ena och det andra.

Påfyllning

Imorse grät jag när O skulle till jobbet. Q hade klängt på mig hela natten, vaknat flera gånger och skrikit "mamma, mamma". Efter en vecka av mammarop under sömn och vaka i olika tonarter och kombinationer av ilska, gnällighet och förtvivlan var jag slut. Utpumpad, utsugen, dränerad, uttorkad. Slut. (Tu-ut! Som Q skulle ha sagt.)

Jag grät för att det kändes som att vad jag än gjorde var det inte nog. Q:s behov tycktes omättligt och oändligt och hotade att sluka hela mig.

Jag grät av skam och rädsla inför att ha de känslorna för den jag älskar mest, den som är finast och viktigast i mitt liv.

Jag grät för att tiden krymper, den som är kvar innan jag måste börja tillbringa huvuddelen av min vakna tid borta från Q. Borta från Q!

Men gråten tar ju slut efter en stund och då gjorde jag frukost. När Q ätit upp sin och började klättra på mig (som inte ätit färdigt) fick jag ett infall. Istället för att fösa undan honom tog jag upp honom i famnen och höll honom hårt intill och sa allt det där. Det som jag bara tänker, eftersom det kräver så stora vuxenord för att uttrycka. Att jag älskar honom. Att han är det finaste som finns. Att han är viktigare än något annat. Att det inte går en dag utan att jag ser på honom och blir lycklig och förundrad och fruktansvärt tacksam.

Inte vet jag hur mycket man kan förstå av sånt när man är tjugotvå månader, men han var alldeles stilla och tung i min famn.

Sedan tog jag mig i kragen och ringde trogne vapendragaren Q-morfar som gärna ville följa med till Kulturhusets rum för barn. Där har vi klättrat i torn och krupit i kojor och kikat bakom luckor och läst böcker. Och målat en tavla. Den som lyssnar noga kan höra Q-morfars docerande i bakgrunden. Han kan endast hålla tyst i korta stunder, nämligen.

Och jag är inte tu-ut längre.

Januarignäll

Januari är den av månaderna jag gillar minst. Allt roligt är över, det är dags att börja banta och träna igen, det är jättelångt till våren och septembers skolstartsentusiasm och nystartskänsla är alldeles bortblåst. Dessutom brukar vädret vara urjävligt.

Detta sagt så har januaris första dagar varit värre än vanligt. Jag vägrar tro att de är representativa för året eller ens månaden i övrigt.

Q gjorde alltså illa sin fot för en vecka sedan, det förefaller vara en rejäl stukning. I fyra dagar vägrade han stödja på den, och tog sig fram krypande. Det var konstigt och hjärtskärande, som att ha fått tillbaka bebistiden men ändå inte.

Inte nog med detta, precis samtidigt utvecklade han en riktigt giftig förkylning med hosta och makalösa ridåer av snor för att inte tala om hög feber. O och jag har hittills satt en ära i att vara coola och ohypokondriska föräldrar men efter feberkrampen i november är vi lite nojiga.

Alltså. Eländiga nätter och ganska dystra dagar. Q är den som har lidit mest och i sitt lidande har han varit ganska diktatorisk. Han vet precis hur han vill ha det. På natten: ligga på mammas arm, nos mot nos. Skrik om hon krånglar sig loss och vänder ryggen till. På dagen: sitta i mammas knä i soffan och titta på Fem myror. HELA DAGEN. Duscha? Göra lunch? Skulle inte tro det. Prata i telefon, läsa DN? Inte tal om.

Idag är första dagen som det har varit lite lättare. Q:s snuva är nästan borta och han har börjat gå, visserligen haltande och ostadigt. Vi har varit på BVC och blivit lugnade, den snälla sköterskan med ortopedisk erfarenhet kunde klämma och vrida hur mycket som helst på ben och fot utan att Q pep. Om han inte är betydligt bättre om en vecka ska vi röntga men inte annars.

Jag är trött och sliten men också vemodig. Nu återstår fyra dagar på egen hand med Q. Sedan är mammaledigheten, den efterlängtade, underbara, jobbiga slut, och kommer aldrig mer tillbaka. På fjorton månader har jag levt ett helt liv. Ett liv som inte har liknat det jag levde förr. Jag har saktat farten och sänkt blicken och upptäckt en massa små saker. Orkar jag öka tempot igen? Vill jag?