Trött

Jag mår bättre nu än förra veckan, men jag är förlamande trött och ganska lynnig och det mesta av det lynnet går förstås ut över min stackars man. Just nu vilar vi oss från varann, han är på tjänsteresa ett par nätter. På onsdag kommer jag att börja längta efter honom igen men nu är det lite skönt att kunna vara grinig ifred.

Orsaker till tröttheten är inte svåra att hitta. Bilkörningen, oron över Underlivets sabotage (japp, som fortfarande pågår), att jag sällan får ihop till sju timmars sömn per natt. I helgen upptäckte jag dessutom ännu en faktor som kan bidra till min trötthet. Min närsynthet som jag haft sedan jag var åtta år håller på att försvinna. Det är förstås bra, men det gör också att jag går omkring med alldeles för starka glasögon på näsan. Inte bra, så nu ska jag ha nya, men det tar förstås ett par veckor.

Ikväll kunde jag dessutom vemodigt konstatera att min graviditetsallergi på intet sätt är botad. En av veckans höjdpunkter, körrepetitionen gjorde mig idag nästan lika ledsen som glad eftersom det stoltserades med inte mindre än två magar när de tjocka vintertröjorna åkte av.

Jag hoppas att Ollibolli från Korea kan bota den värsta ledsnaden, samtidigt som det känns orimligt att lägga den bördan på ett litet barn. Hon eller han känns oändligt långt borta just nu, som vilken som helst av alla andra dagdrömmar jag har haft.

Kanske är det dags att handla lite bebisgrejer igen.

P.S. Jag behöver lite inspiration. Vad ska jag skriva om? Vad vill ni läsa? Fråga något vettja, jag svarar på vad som helst.

Repris

Det blev en gråtstund på bänken utanför kliniken idag igen. Det var inte samma läkare jag träffade, men bemötandet var detsamma. Nä förresten, ännu sämre faktiskt eftersom hon inte riktigt hade koll på vad dr Lugn hade tänkt sig och vad som borde göras.

Min reaktion skrämmer mig. När jag reste mig från bänken funderade på vad jag skulle göra. Allt från att gå tillbaks in på kliniken och skrika och skälla, till att gå rakt ut i gatan framför den framrusande trafiken, till att gå hem och lägga mig och inte stiga upp på en vecka, föresvävade mig. Jag kände det som att hela världen var emot mig. Inte bara de klantiga och obetänksamma läkarna, utan alla. Ingen bryr sig om mig på riktigt, om de gjorde det skulle jag inte må så här. Varför ska jag fortsätta kämpa och sträva framåt när det är så tungt att leva? Allt går åt helvete i alla fall. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte mer, hör ni det, alla ni som vill att jag ska fortsätta orka men som inte kan eller vill avlasta mig.

Vad gjorde jag? Jag gick snabbt längs Odengatan och blängde svart på alla jag mötte och önskade dem all världens olycka. En liten dam stoppade mig och började fråga om vägen, jag snäste till svar att jag hade bråttom. Det kändes skönt just då men efteråt fick jag lite dåligt samvete. Hoppas att hon hittade en annan vägvisare och förstod att det var mig det var fel på just då, inte henne.

Det som återställde mig till någorlunda normal funktion igen var det i förväg inbokade besöket hos frissan. En timmes kravlöst småprat med någon jag inte känner, samt mitt livs första toning, var precis vad jag behövde.

Nu sitter jag här i mitt intensivt kaffefärgade hår och vet återigen att jag inte är ensam i världen, att varken livet eller jag är värdelösa och att det nog ska ordna sig på något jävla sätt.

Ny dödsfiende: Underlivet

Bebisguden och Livet har fått förstärkning på sistone, av min nya antagonist Underlivet.

I förrgår var jag på Dyra IVF-kliniken. Inte för att göra något IVF-relaterat, ånej. Vårt sista embryo får snällt ligga kvar i klinikens frys tills det förstörs om fem år. Möjligen skulle jag kunna tänka mig att gräva ner det i skogen någonstans och dansa en aggressiv, renande och rituell dans på gravplatsen.

Nej, jag åkte dit eftersom jag inte längre kunde ignorera Underlivets provokationer. Under minst tre menscykler har jag blött till och från under veckorna mellan ägglossning och mens. Nästan alltid i samband med motion. Dessutom har själva menstruationerna varit som sända från helvetet. Långa, blodiga smärtfyllda. Jag ska bespara er utförligare beskrivningar.

Så jag fick träffa doktor Lugn igen och klättra upp i stolen igen. Han tog cellprov och fyllde mig med vatten och gjorde ultraljud. På tisdag ska jag tillbaka för blodprov och mer ultraljud. På direkt fråga svarade doktor Lugn att detta nog inte är något farligt.

När jag kommit ut från kliniken gick jag fem steg till närmaste bänk där jag satte mig ner och grät. För att gynekologiska undersökningar uppenbarligen river upp något i mitt allra innersta. För att doktor Lugn inte var det minsta personlig, inte ställde en enda fråga om hur jag mår eller vad vi tänker göra nu. Han vet mycket väl att vi har bestämt oss för att sluta försöka uppnå en graviditet och han vet också hur dåligt jag har mått. Uppenbarligen är det så att man som patient bara är en i raden, ytterligare en siffra i statistiken. Om man dessutom hamnar i spalten för misslyckanden är man antagligen ännu mer ointressant. Det är fan så bittert.

Naturligtvis funderar jag också på vad felet kan vara. Förhoppningvis har doktor Lugn rätt i det han säger, att det inte är något farligt. Har jag tur är det en smärre hormonstörning som regleras med en karta p-piller eller ändrad dos Levaxin. Har jag lite mindre tur är det en polyp eller liknande i livmodern som kräver ett mindre ingrepp. Har jag riktig jävla otur är det galopperande cancer som gör slut på mig inom några månader, just när mitt liv verkar ordna upp sig. Vore mitt liv en film skulle den sluta så.

Egentligen är jag inte särskilt orolig eller rädd. Jag känner mig mest avtrubbad, och utöver det trött, ledsen och lite arg. Om det nu ska vara något fel på mig kan det felet inte sitta på något annat jävla ställe? Kan jag inte bara få bryta benet istället.

Det räcker nu. Min underlivskvot är fylld.

Glädjeämnen

Tillvaron är lite grådassig just nu. Inte nattsvart, utan just grå. Vet inte riktigt vad det beror på. Jobbet känns tungt, adoptionen avlägsen, i tidningarna skrivs det mycket om pojken från Tjeckien, på adoptera.nu härjar trollen. Tja, det kanske räcker så. Närmare analys behövs inte.

Därför tänker jag nu, tvärtemot min vana, inte fundera på vad som är eländigt och varför det är eländigt, utan göra det motsatta. Varsågoda: saker jag blir glad av.

Att jag numera vågar påstå att jag kan åka skidor. Jag tror inte ens min hängivne skidlärare O inser vilket jättesprång det är för mig. För några år sedan trodde jag att det hade varit enklare för mig att lära mig tala kinesiska. (Vem vet, det kanske det hade varit, jag har ju faktiskt inte provat! Haha, inget fel på självförtroendet här inte.)

Att två timmars skidåkning bränner 1500 kalorier. Det betyder att jag just den dagen kan äta och dricka precis vad jag vill och ändå gå ner i vikt.

Att det bara är fyra veckor kvar till påsk då vi ska åka till Bilbao.

Att det därefter är mindre än en månad till vi ska flytta. Bort från den lyhörda sunklägenheten till vårt nya hem, vårt nya liv där vi ska bo med vårt barn.

Att vår flytt inte kommer att försena adoptionen. Eftersom vi bara byter stadsdelsnämnd men inte lämnar Stockholms stad, ligger vårt ärende kvar hos vår kära felstavande socialsekreterare. Det känns bra.

Att maj och juni inte är så långt borta. Vädret har varit underbart den här vintern, men jag längtar efter gröna björkar och koltrastar.

Att maj och juni är månader fyllda av helgdagar.

Att Korea känns rätt som adoptionsland.

Att kören blir roligare och roligare. Vår dirigent är så bra! Hon visar med hela kroppen hur vi ska låta, och får oss att sjunga så vackert att vi själva häpnar. Jag visste inte att jag var så duktig, att jag kunde läsa noter så bra, att jag har så bra gehör, att min röst kan låta så fyllig och varm. Allt är hennes förtjänst.

Att finns åtminstone en fördel med att köra åtta mil varje dag: jag hinner lyssna mycket på radio och på musik. Nyhetstimmen i P1 på morgonen, jag lär mig något nytt varje dag. CD-skivor på hemvägen, jag har upptäckt en massa ny musik som jag inte kände till tidigare.

Att jag under veckan som gick läste en riktigt bra bok och såg en riktigt bra film. Vilka? In Cold Blood av Truman Capote och Crash.

Att även om jobbet är lite småtrist ibland så känner jag hela tiden att jag klarar av det. Jag blir ytterst sällan stressad, och blir jag det så rinner stressen av mig i bilen på väg hem. Det är en fördel med att ha en så livsomvälvande upplevelse som infertilitet i bagaget: känslan av att allt annat är bagateller. Ingen och inget på jobbet kan någonsin skada mig så som infertiliteten gjorde. Värsta tänkbara katastrof på jobbet är en skitsak jämfört med det som redan hänt. Detta inger mig ett lugn som inte grumlas i första taget. Det är skönt.

Dipp i humörkurvan

Efter ganska många soliga veckor till största delen fyllda av bebisgrejpyssel hade O och jag ett rejält bakslag för ett par veckor sedan. Trist nog firade vi vår fjortonårsdag med att gräla riktigt ordentligt. Men nu är det över, och med några veckors perspektiv ser jag ganska tydligt att vi var trötta och stressade och hade alldeles för mycket omkring oss just då. Nu också, för den delen. Veckorna försvinner i en virvel av tjänsteresor, körrepetitioner, båtåtaganden, hämta-barn-kurs (ja, vi går en sådan, skriver kanske mer om den en annan gång). Det mesta är roligt men likaväl tröttande. Om vi dessutom bokar upp helgerna blir det inte mycket andrum kvar. Men nu har vi grälat klart och lugnat oss för den här gången.

Det grönögda monstret
Vad gäller mig själv så kan jag konstatera att jag inte är helt immun mot de välkända svarta känslorna ännu. Avundsjukan blossar alltför lätt upp igen. Det är okej, jag vet att jag får känna så, och att det går över, men det är jobbigt. Lika tröttsamt varje gång. Och det ställer mig i besvärliga situationer.

Vad ska jag säga till min snälla svärmor? Hon har i flera år nu kunnat se hur vi kämpar. Hon har försökt men inte kunnat förstå eller hjälpa. Hon har gjort så gott hon har kunnat, till exempel genom att tala så lite som möjligt om sitt barnbarn, O:s brorsdotter. För henne har det varit svårt att inte kunna dela glädjen över henne med oss, och hon har inte kunnat förstå min svartsjuka. Att hennes andre son har ett barn minskar ju inte våra chanser. Nu när ett barn äntligen är i sikte även för oss, tror och hoppas hon förstås att tillvaron ska börja normaliseras. Alldeles särskilt som vi ibland pratar om barnvagnar och bebiskoftor istället för att tiga och blinka bort tårar. Vad är naturligare än att hon då pratar om det barn som finns i hennes liv? Och hur skulle jag ens kunna andas om de känslor som då väcks hos mig?

För det är tyvärr så att jag kan rutscha ner i det där svarta hålet igen, när sorgen och orättvisan övermannar mig. Då är det lika färskt och blödande som någonsin, då är det som att vakna och inse att den värsta mardrömmen är sann: jag får aldrig föda mina barn. I detta enda jordeliv som är mig förunnat går jag miste om den upplevelse som lär vara den största, den som sätter oss i kontakt med urkrafterna, den som gör en mest levande. Jag har gjort allt för att få göra detta. Allt jag har kunnat har jag gjort, och jag har offrat mycket. Men jag får inte.

Lyckligtvis kan jag numera ganska snabbt besinna mig och inse att jag inte behöver tro på det där jordemorstramset. Livet blir inte riktigt som man har tänkt och planerat men det kan bli bra i alla fall. Jag kan (gudskelov!) själv välja hur mitt liv ska vara och hur jag vill definiera bilden av mig själv. Nä, jag vet inte hur det är att vara gravid och att föda. Än sen då. Det vet inga män heller. Det gör dem inte till sämre människor eller föräldrar. Jag är i första hand en människa, en tänkande och kännande sådan. I andra hand är jag kvinna. I de banorna har jag alltid tänkt, ända sedan jag var liten. Så fan heller att den uteblivna graviditeten förminskar mig, gör mig mindre mänsklig eller kvinnlig. Så fan heller att den ska förhindra mig från att bli mamma.

Än en gång hittar jag fotfäste i sörjan av svartsjuka, avundsjuka, sorg och ilska, och kavar mig upp ur hålet. Förhoppningsvis har svärmor (eller vem det nu är jag pratar med) under tiden inte märkt någonting.

Milstolpe: första plagget klart!
Och nu över till något helt annat och mycket trevligare: igår blev pastellkoftan klar, det första plagg jag har stickat till mitt (vårt) barn. Ålandsnalle får sitta modell (under protest, han tycker att han ser ut som ett missfoster ur Star Wars, och så insisterade han på att öronen skulle sticka ut ur huvan) tills Ollibollikoreaskrutt* själv kan posera. Nu pausar jag lite innan jag ger mig i kast med nästa kofta, eller kanske ännu hellre presenten till vårt barns fostermamma i Korea. Hon ska få en glest stickad sjal i rött, rosa och svart. Jag vet inget om denna kvinna, om hennes smak och intressen kan jag bara gissa. Hur väljer man då present? Jag vill ge henne något personligt. Så jag valde helt enkelt något jag själv skulle bli glad över att få. Köpte till och med extra garn för att sticka en likadan sjal till mig själv.

*O och jag har sedan ganska länge ett eget smeknamn på vårt barn. Det känns lite för privat för att skriva på hemsidan. Och någon Ollibolli från Bolivia blir det ju inte. OBK-skrutt är ett lite otympligt smeknamn, vi får se om jag hittar på något annat. Ni lär veta vem jag pratar om ändå.